03. Hälsa, beteende och skötsel

Min underbara lilla flicka har FIP

2017-08-02 15:51 #0 av: kimmiee

Hej!

Detta är första gången jag gör ett inlägg, men eftersom jag har hamnat i en otroligt desperat situation bara måste jag skriva av mig och hoppas det finns någon som kan hjälpa mig..!

Jag har sedan 1,5 års tid haft lyckan och glädjen att få ha världens finaste lilla flicka, min lilla Daisy. Hon är en innekatt och bara hon och jag bor tillsammans i min lägenhet, och gör bokstavligen allt ihop. Hon är en riktigt liten guldklimp helt enkelt som har stulit hela mitt hjärta - jag skulle offra vadsomhelst för henne.

De senaste månaderna har dock Daisy blivit dålig i magen. Hon har varit lös och varit något tröttare. Efter konstant kontakt och besök med veterinärer har jag provat att utesluta alla möjliga sorts foder, och testat allt från fortiflora, kortison och antibiotika, samtidigt som massa tester utförts.

I samband med alla mediciner de sista två månaderna har hon blivit mycket sämre. Hon är orkeslös, tappat mycket vikt och gillar inte mat speciellt mycket längre. I måndags fick vi en remiss till ett större sjukhus med specialister inom mage och tarm. Trots hon inte var jättedålig och ganska pigg vid besöket, så ville de behålla henne över natten, efter att ha gjort ett ultraljud, där det syntes att hennes grov- och tunntarm var kraftigt förtjockad, samtidigt som vätska i buken hittades. Hela dagen igår väntade jag bara på resultat av hennes prover, och när de tillslut kom så rasade hela min värld. Specialisterna har en enormt stark misstanke om FIP och rekommenderade att låta henne somna in.

Daisy är inte bara en liten katt för mig, hon är min bästa vän och den jag delar alla mina rutiner med, även om det kan låta lite överdrivet. Men så är det verkligen. Och jag bara gråter och gråter konstant nu efter dessa besked.

Efter lite diskussioner igår fick vi ta med min lilla bebis hem iallafall, veterinären trodde hon kunde leva ett hyfsat liv ett tag till, samtidigt som vi skickade ett prov på vätskan i magen för att se om coronaviruset kan hittas. Problemet är att jag fick hem en Daisy som inte alls är sig själv. Hon är så oerhört trött, vinglar och hennes blick ser så tom ut, att jag inte klarar av att se det. Veterinären tror detta beror på att hon har låg syrehalt i blodet. Men att hon ändå kommer vara okej ett tag till, men att jag kanske ska fundera på om hennes liv är värdigt på det här sättet.

Just nu håller jag med henne helt, för det krossar mig att se henne såhär. Provsvaren på bukvätskan kommer dock inte på upp till en vecka till, är det rätt eller fel att vänta?? Det jobbiga med FIP är ju att man inte med säkerhet kan veta om det verkligen är det. Och detta dödar mig just nu. Hur kan min lilla älskling drabbas av den värsta sjukdomen jag hört talas om? Som inte ens har ett enda botemedel? Hur ska jag kunna besluta om hon ska få leva eller inte? Och hur ska jag kunna låta henne gå och inte vara en del av mitt liv längre? Och hur ska jag kunna välja detta utan att ens veta om det verkligen är FIP hon har? Tanken att det kan vara något annat som det finns botemedel för är det som snurrar i huvudet konstant. Även om jag inte vet vad det skulle kunna vara annars.

Jag har skrivit ett extremt långt första inlägg gissar jag på, men jag är desperat och i upplösningstillstånd. Vad hade ni gjort? Finns det någon som drabbats av denna vidriga sjukdom här som kan hjälpa mig att hantera detta? Jag behöver verkligen hjälp att hantera hela situationen och kanske råd vad ni andra skulle gjort...

Hoppas verkligen det finns någon som orkat läsa hela denna text, jag blir otroligt tacksam för alla råd och stöd jag kan få..! Jag vill inte att min lilla flicka inte ens ska få uppleva sin tvåårsdag.. 😢💔

Anmäl
2017-08-02 16:16 #1 av: Aleya

Hon låter ju inte frisk i dagsläget. Hade det varit en av mina pälslingar hade jag försökt vänta på provsvaret. Men skulle jag se att dom mådde så dåligt att dom inte alls mådde bra så skulle jag avliva.

Det är alltid hemskt när ens vän/barn/kompanjon eller hur man nu ser på sin katt, blir sjuk och det finns inget att göra.

Mitt råd: ta denna tiden och mys med henne. Och ser du att hon inte mår bra så gör då det som är bäst för henne. Om än det gör ont.

Men om hon har det kanske fler av samma kull har det. Så kontakta den du köpte henne av och säg vad som hänt. Om det nu är FIP

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2017-08-02 16:53 #2 av: kimmiee

Tack snälla för du orkade läsa och komma med råd, uppskattar verkligen det!

Jag vill ju såklart vänta på provsvaren innan jag bestämmer mig, men det är som du säger, man vill inte att hon ska lida ännu mer och längre för det heller... men är så enormt svårt att se när "gränsen" är nådd och man borde ta beslutet man egentligen inte vill ta... men man måste försöka tänka på hennes bästa såklart. Men är svårt när man bara trodde hon hade foderallergi eller kroniska magproblem för några dagar sedan :'(

Tack, det ska jag verkligen försöka! Och försöka se situationen från hennes ögon och inte mina.. Och ja, när jag lyckats samla mig själv ska jag ta kontakt med henne jag köpte av!

Anmäl
2017-08-02 17:23 #3 av: Aleya

#2 ja det är inget kul att se hur det går utför. Man känner när ens vän lider. Då vet man att det är dags.

Jag hoppas att det inte är FIP. Men om hon inte kan gå mer då skulle min gräns vara nådd med råge. Men ta tid och fundera.

Du får gärna säga sen om fler har fått FIP i kullen.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios

Anmäl
2017-08-02 18:59 #4 av: kimmiee

#3 det är fruktansvärt :( ja, det är det.

Tack, det hoppas verkligen jag med, men har ingen aning om vad det skulle kunna vara annars, önskar jag visste något som hade lika symptom så man kunde haft lite hopp. Just nu går hon faktiskt lite bättre, så varje gång man tror man "bestämt sig" så ändras läget. Ja, detta vill man verkligen inte göra förhastat!

Det ska jag göra!

Anmäl
2017-08-03 00:35 #5 av: Eliinn

Va ledsen jag blir över att läsa om vilken fruktansvärd situation du och din älskling hamnat i! 
Du låter inte överdriven alls! Du låter som en alldeles underbar matte som bryr sig oerhört mycket  om din älskling och som verkligen vill HENNES bästa!

Jag har inte vart med om en katt som har haft FIP men däremot har jag på ett sätt gått igenom samma saker som dig  med min ena katt för ett par år sen...
Vi besökte veterinären med symtom som jag inte trodde skulle visa sig va nå allvarligt.  Efter många tester, och ultraljud som visade att det var bra mycket allvarligare än någon trott...
Den första veterinären rådde mig att avliva honom då eller vänta ut till hans kropp inte orkade längre...
Han hade stenar som blockerade i urinledaren mellan njuren och urinblåsan och stenarna hade blockerat så pass länge (utan att jag märkt något på honom) att hans njurar tagit stor skada.  Operation fanns enligt första veterinären men var inget hon rekommenderade. Det var hemskt att få ett sånt besked när han inte ens var 3 år gammal... Hela min värld rasade samman.

Jag vägrade ge upp... och fick en remiss till ett specialist djursjukhus (Uppsala universitetsdjursjukhus) . Jag visste att jag förmodligen skulle få samma besked där... men då hade jag iallafall gett min älskling alla chanser och inte ångrat att jag inte försökte mer....

Den magkänslan att det inte var dags att ge upp än är jag oerhört glad över idag!

Ett nytt ultraljud gjordes som visade bättre prognoser och den nya veterinären tyckte absolut att det var värt att operera honom och att han hade goda chanser att få ett värdigt kattliv om operationen lyckades. 

Operationen gick bra, eftervården var psykiskt jobbig för mig som djurägare men idag mår Milton bra, som vilken annan katt, just nu... det kan svänga väldigt fort med bildandet av nya stenar och vi har haft bakslag men hunnit hjälpa honom i rättan tid. Det är därför viktigt med regelbundna ultraljudsbesök resten av hans liv  för att upptäcka stenar i tid. Vi har också fått leva med beskedet att han kanske inte blir den äldsta katten... Idag  har Milton så pass bra värden för övrigt att vi bara behöver specialfoder men vi kan behöva komplettera med medicin i framtiden.

Jag vet hur oerhört jobbigt det är, hur maktlös man känner sig och hur många gånger man tvivlar på om man verkligen  gör det som är bäst för katten? Hur lång tid man har med sin älskling....

Jag skulle iallafall vänta på provsvaren om hon inte försämras drastiskt under den tiden. 
Det är inte lätt överhuvudtaget att släppa taget om sin älskling, och verkligen inte lätt att veta när man bör göra det. Det bästa rådet jag kan ge är att lita på din magkänsla, du känner din katt bäst av alla. 

Förlåt för långt inlägg, jag kände bara en extra medkänsla då jag  gått igenom liknande situation. Ta hand om er och lita på din magkänsla Hjärta

/Elin
Sajtvärd på Ragdoll ifokus

Anmäl
2017-08-03 14:27 #6 av: kimmiee

#5 Åh, läser din historia och kan inte låta bli att gråta, vilken insats du gjorde och följde din magkänsla för att rädda din fina älskling! Och att den hade ett lyckligt slut gjorde mig så enormt glad att höra, att känsla av maktlösheten och kämpandet faktiskt kan leda någon vart trots det känns helt svart och tomt Hjärta

Jag kan ju bara säga att jag känner igen mig så himla mycket i din historia med, hur hela världen rasar samman och man är helt maktlös och bara står i sorgen, hur kan ens finaste hjärta inte få bli äldre? Det är så himla grymt och meningslöst att man verkligen ifrågasätter hela världen Ledsen

Förstår det måste vara väldigt jobbigt att konstant ligga i farozonen för att samma sak ska hända igen, och framförallt att man upptäcker det för sent, det måste vara enormt påfrestande..! Måste säga att du är så himla stark som orkar gå igenom det för att rädda din lilla kise! Har bara dessa dagarna fått känna på hur det är att hela tiden vara livrädd att hon blivit sjukare och ligger hela nätterna och tittar på henne så att hon andas, och det är riktigt jobbigt när man vet att det kan förändras fort och att man kanske redan haft henne i famnen för sista gången i henne liv Ledsen Förstår er situation nu kanske inte är lika extrem, men att leva en längre tid med en sådan risk måste vara jobbigt för dig som matte och jag beundrar dig verkligenHjärta

I min lilla stackars tjejs fall verkar dock det inte sluta med ett lyckligt slut och jag förstår inte hur världen kan vara så hemsk.. Hon har varit den mysigaste, finaste, goaste bebisen med det snällaste hjärtat jag vet, och det gör så ont att just hon ska behöva drabbas av detta, och att inte ens jag kan hjälpa henne Storgråter

Idag åkte jag till min vanliga veterinär för att gå igenom alla provsvar och ultraljudsbilder som vi fick från djursjukhuset ännu en gång, fast med någon som kan hennes historia och jag litar på. Trots hon varit tröttare sen hon kom hem sa hon att hjärtat inte verkar vara speciellt påverkat och att hon fortfarande är relativt pigg för att ha denna diagnos. Imorse klättrade hon i sin klätterställning och hon äter fortfarande, vilket gör att jag hela tiden pendlar mellan vad jag ska göra. Ibland verkar hon vara sitt gamla jag, och jag tänker att hon inte alls kan ha FIP, och ibland verkar hon avlägsen och enormt slö och vinglar, och är då livrädd hon lider. Så att få bekräftat hon åtminstone inte blivit värre ger mig hopp att hon kanske orkar vara med tills provsvaren kommer iallafall. Men min veterinär höll med om djursjukhusets åsikt i att det är obotligt och att det bara är tidsfråga innan det blir mycket värre, och att jag inte bör vänta allt för länge att låta henne somna in. Och det gör riktigt ont att få detta bekräftat av någon jag litar på och som jag vet genuint har hoppats på att hon ska bli okej. Det är ju så enormt orättvist att jag inte vet var jag ska ta vägen...

Efter detta besöket känner jag mig lite lugnare att hon kanske överlever på natten och att jag kan sova någon timme, och hopp att vi kan få provsvaren innan jag måste agera, men med det tyngsta hjärtat eftersom det inte verkar finnas något att göra Ledsen och precis som du säger, så känner jag mig så maktlös och livrädd för om jag gör fel och att detta inte alls är det som är bäst för henne? Och att aldrig veta om man har morgondagen tillsammans eller inte? Det gör mig illamående.

Jag har bestämt mig nu för att försöka vänta på provsvaren iallafall, och skulle hon bli sämre under tiden tänker jag låta en veterinär komma till vårt hem och låta henne somna in här, eftersom de sagt att de inte kan hjälpa henne om hon blir sämre, bara göra röntgen om vätskan spridit sig till lungorna. Och då vill jag hellre hon slipper att ännu en gång behöva bli stressad av bilresa och veterinärmiljön och få somna in i frid här... men mitt hjärta slutar såklart inte hoppas att provsvaren kommer tillbaka negativt, hur liten chans det än är, och att det finns någon liten chans att rädda henne. Jag är ju verkligen inte redo att låta min finaste lilla tjej lämna mig StorgråterBrustet hjärta men jag kan ju inte låta henne lida, det är det enda som är värre än hur ont det kommer göra att leva i en värld utan henne Brustet hjärta

Tack så jättemycket för att du skrev din berättelse, hur ont det än gör och man inte vill någon annan ska ha känt samma hemska känslor, så finner man såklart en viss tröst i att man inte är den enda. Förlåt för ett ännu längre inlägg tillbaka, men dina ord har under skrivande stund fått mig att fatta några viktiga beslut. Så tack fina du för din tid och att du berättade! Hoppas verkligen du och din kise får ett livslångt kattliv tillsammans trots historian, ni två verkar verkligen kunna trotsa oddsen och jag håller verkligen tummarna för er! Hjärta

Anmäl
2017-08-04 08:42 #7 av: Lena129

Klart du ska vänta ut provsvaren om katten inte är jättedålig! Du kommer att veta när tiden är inne för henne att sluta. Samma sekund som det inträffar kommer du att veta.

Försök att inte vara ledsen utan att njuta av den här tiden. Även om det är svårt.

Vissa änglar får man inte behålla länge. Men under hennes tid här har du gett henne allt du kan och hon har haft det riktigt riktigt bra. Bättre än de flesta andra.

Tusen kramar skickar jag. Speciellt till dig.

//

Lena

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.