Åh gud, hoppas någon orkar läsa detta 😮

Och jag som brukar tycka att MINA inlägg blir långa. ;)

Som du säger så har du nog redan tänkt på det mesta. Men en liten sak kan vara att det kanske är nu när Skrållan är ung som hon har störst glädje av en buskompis. Det brukar ju också vara enklare att introducera en ny katt till en ung katt, än till en äldre.

Vet inte vad din kompis eller dina föräldrar säger om ännu en katt, och det är ju inte gratis heller, men annars tycker jag typ, varför vänta??🙂

#2 

hehehe, är expert på att skriva långt!

Nu har hon ju hunden som buskompis så känner inget akut behov, och hemma hos mamma och pappa finns det redan en katt. 
Tro mig, jag är så nedrans kattungesugen att jag knappt kan hålla fingrarna i styr men jag vill inte ha en till katt som måste flänga runt och flytta som Skrållan får göra, har redan dåligt samvete för henne då jag vet att hon tycker det är jobbigt. Så vill att nästa katt ska slippa det 🙂 Skrållan kommer dessutom bara vara två år när nästa misse blir aktuellt. 

Vad tror du om ragdollen som ras för oss då?

Här är en bild på henne och vovven, de är perfekta buskompisar när båda är på humör!

Jag var också rädd att om jag fick ännu en katt så ville den "ta" min lilla persers "plats", men det gick så sjukt bra! Han fölger efter henne överallt och passar på. Om hon ska äta så ska han äta. Om hon ska mysa i knät så ska han mysa i knät. Klart dom kan bråka och busa lite iblant, men det gör alla katter :)

Alt i alt så värkar han vara mycket gladare och mer aktiv nu :)

Min lilla Fidus som nu har fått sig en lillasyster

#4 Gulligaste bilden på länge! :) En sak som jag tänker på är att din katt verkar väldigt beroende av dig, jag har haft en sån katt (fd hemlös) och fick tips om att öva bort överberoendet innan han lämnades ensam då jag började jobba heltid (detta var längesen). Det rådet var mkt bra för både honom o mig. för… När en katt blir ständigt tröstad och uppmärksammad i sin mammighet, så förstärks beteendet och stressen. Därför vill jag dela med mig av tipset som jag fick: öva på att inte alltid svara när katten jamar osv. Öva på att låtsas som ingenting när katten piper ynkligt. Om du visar katten att allt är lugnt så blir hon kanske lugnare själv.

#5 Tack så mycket för ditt lugnande svar. Vilka vackra katter du har!

#6  Visst är de fiina? :)

Ja, tack för att du tar upp detta för det här är faktiskt en stor oro för mig. Just nu pluggar ju jag och har väldigt mycket tid för henne men en dag kommer det ju bli att jobba heltid… Ska ta till mig av ditt råd och öva på detta (tror det kommer bli svårast för mig 😭). Ska jag göra detta varje gång eller lite successivt mer och mer? Och är det vid någon annan situation än jamningar som jag ska göra detta?

Återigen, tack!

#7 Jag tror att det här är en fråga som du kan få många bra råd om ifall du gör en egen tråd om den på katter.ifokus. Finns nog flera som har klokare tips än jag. Men jag delar gärna med mig av mina egna erfarenheter! :) För det första vill jag säga att det kommer gå bra. Du är så engagerad i din katt och ni har ett starkt band, så jag är säker på att ni kan klara att minska hennes beroende av dig. Och det behövs nog. För en trygg katt är inte överberoende av sin matte. Och en matte som bekräftar för katten att katten inte är trygg (gnm att trösta, komma så fort katten ropar, osv) förstärker ju (som du redan gissat) beteendet som gör katten stressad. Nu blir det jäääääättelångt men detta är min story om min stressade kisse:

Jag tog en gång för många år sedan (alltså typ femton år sen) hand om en ung hemlös katt som hotades av avlivning. Han hade vad jag vet aldrig haft ett eget hem, men däremot blivit matad av flera familjer. Han bodde i nåt dragigt skjul och var kantstött här och var efter kattfighter. När han började besöka ett dagis för att bli klappad, bestämde kommunen att han skulle skjutas. Jag fick veta detta av en slump men visste direkt att jag måste hjälpa honom. Sagt och gjort. Kissen flyttade in hos mig och jag fixade så han kastrerasdes osv. På den tiden bodde jag i ett litet samhälle på landet så han fick faktiskt gå ut och in när han ville hos mig. Ändå blev han snabbt en överberoende och extremt mammig katt.  Han gick med mig överallt. Till skolan. Till butiken. Hem till min kompis och satt utanför hennes hus och ropade på mig(!). Han ville helst att vi båda skulle vara inomhus hemma tillsammans. Lämnade jag honom själv där blev han dock förtvivlad. Hängde i mina jeans och skrek när jag skulle gå.

Jag var ung och inte erfaren av katter med stress. Jag förstod inte först att jag förstärkte hans beteende genom att hela tiden komma när han ropade och så vidare. Sen fick jag tips om en veterinär som hade bra koll på hittekatter. Han sa till mig: Såna här katter blir de allra mest tillgivna, och de allra lyckligaste katterna i världen – om man får bort deras oro. Och så förklarade han att jag skulle bete mig som om inget var farligt när katten blev rädd. Jag fick inte bli stressad själv. Och att jag skulle träna katten att ara själv allt längre stunder. Det gick sakta framåt.

Katten sov varje natt med sin kind mot min och protesterade i början med att bajsa inne så fort han var hemma ensam en stund. Men på nåt sätt så lugnade han sig med tiden. Mina grannar (jag bodde i ett parhus typ) skaffade en katt och min katt blev först skitförbannad, men sen snabbt vän med sin nya kattgranne. De började krafsa på varandras dörr när matte/husse inte var hemma. De besökte helt enkelt varandra. Jag märkte så stor skillnad på min kisse när han fick den här kattrelationen + att jag samtidigt jobbade bort skriken genom att faktiskt ignorera dem. Det tog tid men kattkompisen var en hjälp för honom. Han hade ngn som förstod honom ännu bättre än jag, kände jag. Tyvärr blev min katt sjuk och behövde tas bort. Då fortsatte den andra katten att komma och krafsa på min dörr, och gick runt hos mig och sökte sin vän. Så sorgligt men också så fint att två kattkillar som var ofrivilliga grannar först, kunde få den relationen.

På den tiden fanns inte internet (!) och inte Feliway. Så jag hade bara det här tipset: "Bekräfta inte stressen och oron" att gå efter. Idag hade jag kunnat googla fram så mkt mer. Som att först se till att hemmet är fullt av trygga krypin på olika höjder, plugga in Feliway i eluttagen, och faktiskt kanske även ge katten lätt lugnande medicin i själva avvänjningsfasen. Jag skulle ha sprayat hans bädd med Feliway. Jag skulle ha haft radion på på natten. Osv.

Min egen erfarenhet dök upp igen i huvudet denna vecka faktiskt, då en katt i mitt hus (inte min katt) börjat ropa förtvivlat på nätterna och jag la ut en tråd om det. Jag gissade själv att katten fått en stress-förstärande ovana och hittade en bra länk om det. Under flera av rubrikerna finns tips som handlar om just hur man själv kan bli en förstärkare av stress: http://www.veterinaren.nu/katt/bra-att-veta/beteende/om-din-katt-jamar-mer-an-vanligt

Edit: Förutom att frågan förtjänar en egen tråd på katter.ifokus så du kan få fler svar, så skulle jag om jag var du söka svar på hittekatter.ifokus, där finns så många med koll på hur man gör skygga katter trygga och de knepen borde överlappa med dina behov tänker jag. :) Skulle även söka på "katt som jamar mycket" på internet eftersom såna katter ofta ger uttryck för just överberoende.

#8 Vilken fin historia, blev helt tårögd. ❤️

Jag ska börja läsa runt lite själv, till att börja med. Sen får vi se om det dyker upp en tråd om det  i alla fall!

Tack för allting!!

#9 Lycka till! Är säker på att det kommer gå jättebra. Alltid fint att läsa om människor som är så många om sina katter. Sån tur hon har som fick dig till matte!