Jag har tagit över "mamma-kattens" roll när de har flyttat in hos oss. Man får vara bestämd, ta dem i nacken och säga NEJ!

Det låter värre än vad det är, efter två gånger eller något så vet de vad som är rätt eller fel :)

Vår 10 månaders hane är ungefär så han leker HÅRT! När våra andra katter markerar lätt med tänderna vid lek och sparkar försiktigt med bakbenen då gör han tvärtom! Kastar sig på armarna och gnager in i huden och så leker han även med de andra katterna. Skitjobbigt men vi har börja säga ifrån ordentligt och då hsr han lugnat sig en aning

Jag tror inte att rätt väg är att "tillrättavisa" och försöka "uppfostra bort" bitbeteenden. För att vänja en katt av med bitande måste man undvika allt som riskerar att förstärka beteendet. Först och främst genom att undvika att situationen ens uppstår och, om den uppstår, avbryta beteendet på ett så odramatiskt och avslappnat sätt som möjligt utan att fokusera varken på katten eller beteendet.

Samtidigt med detta måste man se till att katten på annat sätt får utlopp för de spänningar och den överskottsenergi som bitandet är symtom på. Detta gör man genom att erbjuda katten mer stimulans och aktivitet i tillvaron.

En annan sak som kan spela stor roll är ifall katten i det här fallet är kastrerad eller inte. En nästan vuxen katt på 9 månader känner antagligen av könsmognaden (om den är okastrerad) vilket gör den extra hetsig och benägen att utöva dominans.  En katt som bits i dominanssyfte ska man inte visa rädsla för och definitivt inte utmana genom egen maktutövning, utan bara ignorera.

Jo han är kastrerad, men har också insett att visst är det stimulans han skulle behöva, då han mest bits på morgonen då han vill att vi ska stiga upp och vara med honom.

Annat beteende han gör för att få uppmärksamhet, t.ex. knuffa ner det mesta som ligger på nattduksbordet, eller biter på mina akvarellmålningar som står på ett staffli har jag försökt ignorera för att - som du säger OberonsMatte - inte uppmuntra att han får som han vill då han är olydig, utan visa att det inte spelar någon roll. Har slutat ha värdefulla saker såsom mobilen på nattduksbordet, och har skaffat ett ordentligt klösträd nu, som fått ersätta staffliets plats i sovrummet.

När han var mindre försökte jag en gång ta honom i nacken, men upptäckte att han genast såg det som maktspel och började snarare klösas och bitas ännu mer, så det slutade jag med fort. Han är väldigt dominant i beteende, när jag bodde hemma hos mina föräldrar då han var nykomling hade han sällskap av en honkatt som försökte tvätta honom, vilket han svarade på genom att hugga henne runt nacken.

Det mystiska är att på senare tid är han väldigt go mot okända katter. Han har träffat några, både hemma och på annans revir utan att så mycket som fräsa eller resa ragg. Han verkar mest vilja leka och följa efter dem. :O

Så han är väl i stort sett lekfull och snäll, men väldigt dominant… Försöker ju också ignorera när han bits i fötterna, men smärtan gör ju så att reflexerna rycker till och oftast piper man ju till också (vilket förmodligen är den önskade effekten hos honom).

#4 Eftersom han är kastrerad tror jag inte att beteendet beror på dominans. Han är lite för ung för det och den naiva nyfikenhet han visat gentemot främmande katter tyder också på att inte har en vuxen katts känsla för status och revir. När han högg honkatten i nacken som kattunge berodde det antagligen på att han hellre ville brottas och leka än att bli tvättad.

Om ni funderat på att skaffa honom en kattkompis är det lämpligast att göra det nu innan han uppnår social mognad (vilket infaller vid ca 2-4 års ålder). Jag tjatar mycket om social mognad i olika trådar, men det är för att jag är övertygad om att den mognaden påverkar en katts sätt att vara och bete sig otroligt mycket.

När man ser hur vilt och till synes hårdhänt två unga katter kan leka med varandra förstår man också hur svårt det är för en ensamkatt att få utlopp för det lekbehovet, så har ni möjlighet rekommenderar jag verkligen en lekkompis.

Så om man ska göra som Oberons matte säger - kan det hjälpa i den akuta situationen att faktiskt lyfta upp katten och bära den några steg när den vill anfalla? eller ha en boll redo att kasta när man kliver ur sängen? - för att avleda från det beteende man inte vill att katten ska ha.

Och om katten ändå skulle anfall fötterna - ett skarpt "Nej"? Spruta lite vatten samtidigt?

Jag tror mycket på att avleda och uppfylla behov på andra sätt, men jag tror även på att faktiskt säga ifrån vid felaktiga beteenden. Allt kan liksom inte avledas bort. Väl?

Jag tycker ragdolls - om jag ska utgå från min enda, vilket man inte alltid ska göra - faktiskt han en så hög relaterande förmåga att dom över tid kan lära sig vad ett nej betyder och dessutom vara intresserade av att göra som man säger - dom är ju relaterande katter mer än vad många andra är.

Unga djur provar gärna gränser och sin begynnande könsidentitet. Men skulle en katt riva illa en annan katt får den en skarp tillsägelse. Punkt slut.

#6 Ja, man kan lyfta bort katten, mota bort den med en kudde eller avleda med en leksak om man märker att katten är på väg att attackera.

Om katten attackerar ska man hålla den attackerade kroppsdelen stilla och när katten slappnar av sakta lyfta bort antingen katten eller kroppsdelen. Naturligtvis kan man också säga "NEJ" med skärpa i rösten, om det är det kommando man brukar använda vid oönskade beteenden, men det jag menar är att man inte ska låta situationen urarta till en psykologisk maktkamp där man hävdar sin egen dominans med hjälp av skrämsel eller överlägsen styrka och storlek.

Ju mer man går in i kamp med sin katt, desto mer laddad blir varje ny situation. Vattensprutor tycker jag därför inte heller att man ska använda eftersom de i kattens ögon innebär att man har ett hemligt vapen som man kan ta till när andan faller på, vilket gör att spänningen ökar i relationen, och det ska inte finnas någon negativ spänning i relationen mellan katt och ägare.