Låter absolut inte som ett normalt beteende på en Ragdoll, eller nån annan ras som har mått väl ifrån sitt "hem". Kan tänka mej att en Ragdoll kan vara lite skygg och försiktig om den kommer till nytt hem. Kan ta ett tag innan den kommer till ro. Man kan undra varför den beter sig så aggressivt?? Låter inte bra. Har du pratat med uppfödaren om kattens beteende?

Utevistelsen är helt ok, så kan det vara i övrigt får du extremt bra svar nedan.

Det är varken rastypiskt eller önskvärt för någon ras att vara otrygg och obalanserad i temperamentet, och om något är det extra ovanliga egenskaper hos just Ragdollkatter. En ragdoll är oftast väldigt lätthanterlig och godmodig av naturen, men de har såklart individuella egenskaper också som grundläggs genom arv och som byggs upp genom egna upplevelser, erfarenheter och uppväxtmiljö.

Vad som kan betecknas som onormalt otryggt och obalanserat beteende är svårt att bedöma utifrån någon annans beskrivning. Att det tar ett par veckor för katten att känna sig trygg och avslappnad i ett nytt hem är inte onormalt. Inte heller att en innekatt är lättskrämd och otrygg utomhus, särskilt inte på en gård där dörrar öppnas och människor passerar.

När det gäller incidenten i trapphuset vill mina katter hälsa att trapphus kan vara bland det läskigaste som finns för en katt. Det ekar, är instängt och utan möjlighet till att hålla uppsikt över eventuella faror, kryllar av främmande dofter och ljud från lägenheter och dörrar som plötsligt kan öppnas och känns helt enkelt som en extremt otrygg och osäker plats för en ovan katt. En rädd katt reagerar instinktivt när den blir fångad och fasthållen. Som kattägare kan det ta ett tag innan man lär sig hur en individuell katt beter sig i olika situationer och hur man läser av den, så att man är beredd. En av mina katter blir också lite hetsig när hon blir rädd, så henne håller jag alltid bort ifrån kroppen i sådana situationer för att undvika eventuella rivsår.

Att skaffa en äldre kattkompis till en befintlig ungkatt är lite vanskligt eftersom katternas status sinsemellan därmed inte är självklar. Den katt som är först på reviret har naturligt högst status, men det har även den som är äldst (fullvuxen). Att skaffa en ras som dessutom är väldigt olik ragdollen i temperament och aktivitetsnivå är också en chansning. Gör man det måste man ha stor förståelse och tålamod för katternas reaktioner och framför allt ge dem ordentligt med tid innan man dömer ut situationen.

Att er ragdollhona efter 2 veckor fortfarande fräser på sin nya vuxna kattkompis och lappar till honom ibland är inte ett dugg onormalt. En fräsning betyder oftast till största del rädsla, dvs att katten känner sig hotad.

Att hon biter er när ni petar på henne och inte är intresserad av att bli klappad eller kloklippt kan vara helt normalt lekbeteende för en ungkatt. Eftersom jag inte har varit med och sett hur bitandet går till kan jag inte uttala mig om det.

Ni har bara haft henne i 3 månader och som 9-månaders ungkatt har hon har en god bit kvar innan hon har utvecklat sin fulla personlighet. Katter lär man inte känna ordentligt förrän man levt ihop i 3-4 år anser jag. Först då känner man och förstår varandra ordentligt, har hunnit skapa gemensamma vanor och ritualer, blivit en del av varandras vardag. Och då älskar man sin katt precis som den är!

Tillägg: Att hon morrar när hon leker beror bara på att hon lever sig in i leken och blir jagad/jagar ett farligt byte. Två av mina katter brukade fräsa åt sina leksaker när de var yngre..😃

#1 ja jag har pratat med uppfödaren. Fick rådet att testa Feliway och inte klappa henne så mycket på eget initiativ utan låta henne komma till oss. Det har vi gjort, tom såpass att jag nästan slutat klappa henne utan bara sträcker fram handen och låter henne närma sig den själv och nosa på den, men det hjälper inte. I övrigt fick vi ingen direkt respons alls.

#3 och 4 okej, jag förstår. Detta med trapphus låter vettigt men hon älskar alltså trapphuset och rusar ut dit, och då menar jag rusar, så fort man öppnar en glipa i dörren. Hon vill verkligen inte gå in och skulle kunna sitta där ute i timmar om hon fick, så var det då och så är det alltså fortfarande. För mig så verkar det inte som att hon tycker att trapphuset är särskilt skrämmande, hon beter sig tex helt annorlunda ute och det tar vanligtvis en kvart innan hon vågar sig över tröskeln mellan ytterport och gård om hon får ta det i sin egen takt. Jag kan också förstå ett sånt beteende en gång, men hon fortsätter alltså att slå efter oss med klorna i många situationer och siktar just på ögonen/ansiktet vilket är riktigt otäckt. Jag har aldrig någonsin haft en katt som gjort så, min erfarenhet är tvärtom att katter vet att ögon och ansikte är känsliga. Jag har haft katter som "smekt" i ansiktet mjukt och försiktigt med tassarna, så jag är uppriktigt sagt chockad över det beteendet. Om hon vet det och ändå gör så, tyder det ju på riktig aggressivitet.

Okej, morrandet är inte konstigt alltså. Jag har bara aldrig hört något liknande från en katt. Det är inte ett vanligt "kattmorr" utan mer ett "lejonvrål" typ GROARRR. Rätt gulligt och kul i sig, men ihop med resten har vi börjat undra.

Den äldre katten är visserligen en Burma men den är över 4 år och de är likvärdiga i aktivitetsnivå. De leker på samma sätt och gillar samma saker och skulle kunna ha hur kul ihop som helst. Det tog vi i beaktande när vi tog hem honom. Och han skulle som sagt hjärtans gärna bli bästis med henne, medan det inte fungerar alls från hennes sida. Jag vet också att 2 veckor inte är särskilt länge, men vi räknar in allt hennes beteende i bedömningen, inte bara när det gäller den andra katten utan också oss människor.

Visst kan man lära sig att älska både djur och människor precis som de är, med olater och allt, men vi valde just en Ragdoll bl a för att de ska vara så lugna och snälla och "barnvänliga" för att vi har en 5-åring. Annars kunde vi ha tagit en skyggis eller så. Och visst, hon är ung, men jag har träffat många unga katter och som sagt aldrig varit med om att katten försöker klösa ögonen ur en och bits i princip konstant. Härom dagen hade jag henne i famnen, hon var lugn och fin och jag tänkte då bara ge henne en liten puss på bakhuvudet, varpå hon vänder sig om och biter mig ordentligt hårt i näsan, utan förvarning och utan orsak. Min sambo  tycker att det är gulligt och charmigt, men jag tycker faktiskt inte det, särskilt inte med tanke på vårt barn.

Vi har i alla fall bestämt oss för att inte behålla henne men kommer givetvis se till att hon kommer till ett nytt hem som har bästa möjliga förutsättningar att fungera.

Tycker det enda rätta hade varit att uppfödaren tog tillbaka katten:) inte eran uppgift att omplacera henne.

Håller med #6 !

- och, det finns katter som inte går att "göra något åt" hur mycket tålamod och tid man än lägger ner. Tiden läker många sår men kan också bygga upp murar som inte går att riva ner, beroende på hur allt går.

Med en katt som er tror jag man ska ta väldigt mycket tid på sig och gå otroligt långsamt fram. Om man har en 5-åring hemma har man kanske egentligen inte den tiden och är beroende av en katt som beter sig annorlunda än vad er gör.

Då ska man nog inte chansa utan sätta punkt. Det är inte lätt att hitta ett riktigt bra hem till en sådan katt, det ansvaret bör ligga på uppfödaren.

#6, 7 o 8 ja jag känner också så nu, att det inte fungerar. En del av beteendet kanske växer bort när hon blir större, men vi kan inte vänta flera år på det. Håller med om att uppfödaren borde ta tillbaka henne men jag orkar inte bråka om det, och det känns som att jag kommer få göra det isåfall. Jag frågade hur hon ställde sig om det skulle visa sig att katten inte fungerar hos oss och fick aldrig något svar, och i avtalet står det inget återköp. Hon är såpass ung så det borde inte vara några större problem och jag går ut med att hon ska vara ensamkatt och inte bo i familj med småbarn. Har ett par intresserade redan.

Ja, detta är helt klart inte rätt katt för er familj, men jag tycker fortfarande att beskrivningen av katten som "en otrygg, rädd/aggressiv obalanserad katt"  känns lite överdriven.

Om hon var ett hopplöst fall skulle hon inte vilja vara där ni är. Du skriver att: 

"Hon är social på så sätt att hon vill vara med i samma rum".

"När jag gick ut med katten i sele efter ett par veckor (den hade varit ute tidigare enl uppgift) tyckte jag att hon var ovanligt rädd. Vi bor på en mycket lugn innergård men om en enda människa kom gående förbi kröp katten ihop helt livrädd eller sköt rygg och började fräsa. Den ryckte till och blev nästan panikslagen vid minsta lilla ljud och det har tagit mig ca 20-25 promenader att få henne att reagera mer normalt på människor som går förbi eller portar som öppnas."

"Hemma blev hon trygg på ca 10 dagar"

"Man kan vara hur försiktig som helst och bara sträcka fram handen utan att ta på henne - hon bits ändå - i någon blandning mellan bus och aggressivitet/rädsla, som jag uppfattar det."

 "vi introducerade dem extremt långsamt och försiktigt enligt alla konstens regler. Efter ca 3 dagars morr och fräs lugnade det ner sig och vi trodde att det var grönt.

"Men så fort den nya katten slutade morra och visade att den var snäll och nyfiken och ville leka och lära känna henne, började hon attackera honom, hoppade på honom på allvar flera gånger och lappade till honom, varpå han såklart drog sig undan och började morra på henne igen. Till saken hör att han är både större och äldre, det är en Burma."

"..när han kommer nära lappar hon till honom allt vad hon kan, fräser och är skitsur. Och fast han inte är ett dugg aggressiv springer hon sen och gömmer sig och är rädd."

"hon springer runt och leker för sig själv eller har "tokryck".

"Hon älskar att vara ute".

"..hon älskar alltså trapphuset och rusar ut dit, och då menar jag rusar, så fort man öppnar en glipa i dörren. Hon vill verkligen inte gå in och skulle kunna sitta där ute i timmar om hon fick…"

"Härom dagen hade jag henne i famnen, hon var lugn och fin..."

Tittar man på dessa små citat ur din text framträder en annan beskrivning av katten som inte alls stämmer in på otrygghet och onormal rädsla/skygghet.

När det gäller hennes sk. aggressivitet beror den antagligen på en blandning av ungdomligt lekbeteende och en lite hetsig och reaktiv personlighet. En del katter, särskilt honkatter faktiskt, kan vara lite egensinniga och reagera snabbt och ombytligt på impulser.

#10 ja jag håller med dig också, hon har såklart sina bra sidor också och jag menar inte att det så att säga är fel på hela katten och att hon bör avlivas, typ. Hon har inslag i sin personlighet och ett beteende som är rädd/otrygg/aggressiv eller hetsig/reaktiv personlighet om man vill beskriva det så (väldigt hetsig skulle jag säga med den erfarenhet jag har av andra katter), men hon är givetvis även busig eftersom hon är ung. Hon har också en stor dos socialt beteende som du understryker och som jag har beskrivit, hon vill inte bara vara långt borta i samma rum utan hon sitter gärna nära, ska vara med vart vi än går inkl in på toa osv. Men sen har vi dessa andra sidor som inte fungerar.

Det stora problemet är att man inte kan lita på henne. Hennes beteende är inte stabilt eller förutsägbart och det är därför jag beskriver och uppfattar det som "otrygg". Rätt vad det är försöker hon lappa till oss i ansiktet eller bits. Likadant mot den andra katten. Hon verkar hur lugn och fin som helst, i nästa sekund lappar hon till honom rakt över nosen och fräser som sjutton. Han går som på äggskal runt henne, och vi måste också göra det. Imorse lekte hon i soffan och han ville vara med och hoppade upp. I nästa sekund slåss hon på allvar, vrålar och fräser. Sen springer hon in och gömmer sig under badkaret och när jag sätter mig och pratar med henne där efter en stund fräser hon jättemycket på mig också.

Som sagt så tror och hoppas jag att det ska gå bra i ett hem utan barn och utan andra katter.

#11 Ja, ett hem utan barn är klokt när det gäller den här katten. Utan kattkompis är inte säkert. Man måste komma ihåg att hennes nuvarande kompis både är äldre och större samt att de bara känt varandra i 2 veckor.

Min skogis-hona har också en hetsig personlighet och avskyr nya kattbekanskaper, men hon älskar sin ranghöge halvbror Moltas (som hon lärde känna vid 2,5 års ålder) och ligger dagligen i hans famn och myser (det tog dock 2 år innan hon la sig där för första gången). Innan dess hade hon en annan äldre hankatt som hon älskade. Hon är den keligaste av alla mina katter, men, som sagt, även den hetsigaste. Är det något som inte passar damen eller om hon blir skrämd av något kan man åka på en propp om man inte passar sig. Det gäller både mig och kattkompisarna. Leka kan hon bara göra med ragdollen Oberon (som utstrålar total ofarlighet genom sin naiva personlighet).

Angående att din katt fräste åt dig efter sammandrabbningen med kattkompisen vill jag poängtera att det inte är ett onormalt kattbeteende. En rädd katts försvarsinstinkter riktas mot den som råkar vara i närheten, oavsett vad som utlöst rädslan.

Jag har fått erbjudande av uppfödaren att lämna tillbaka henne för mindre än halva priset åter. Försöker nog hitta ett hem själv först. Ja, vi har dessvärre inte tålamodet eller möjligheten att ta oss an en utmaning som denna katten är. Men vi tycker ju trots allt om henne så det skär lite i hjärtat eftersom man inte vet hur hon kommer få det framöver om hon inte sköter sig… 😕

Är hon kastrerad? Tänker att det kanske är en del hormoner som spökar för henne. De flesta katter lugnar ner sig och blir mjukare i sättet efter kastrering så det är ett hett tips om det inte redan är gjort 🙂

#13 Bra gjort av uppfödaren att erbjuda sig att ta tillbaka henne. 40% av inköpspriset är det som gäller enligt Sveraks standardavtal vid reklamation eller avtalat återköp efter 3 månader, så det är inte orimligt på något vis.

Men klart ni ska försöka hitta ett hem själva först, om ni tror hon kan få det bättre på det viset. Jobbig sits för alla parter oavsett. :(

Eller som #14 säger.

Ja hon är kastrerad. Jaha då vet jag att det är brukligt m 40%.

Nu har hon flyttat till ett nytt hem idag utan andra katter eller barn, med möjlighet att gå ut i väldigt lugn omgivning. Vi har sagt att om det inte fungerar så får hon komma tillbaka till oss och uppfödaren tar tillbaka henne, så vi har koll på vad som händer.