Jag tror inte att det är något ni behöver vara bekymrade över.

Nelson är fullvuxen (både fysiskt och mentalt), men fortfarande ung och ovan vid att ha en kattkompis, och ovan vid att som vuxen ingå i en statusindelning där han själv har övertaget. 

Eftersom nykomlingen är så ung och liten blir det automatiskt så att Nelson som både större, äldre och först på reviret får en självklar högre status dem emellan. Att plötsligt axla rollen som "en vuxen katt med hög status" kan kännas väldigt ovant och förvirrande för en ung ensamkatt som inte varit i den situationen tidigare. Det är hans nya roll som gör att hans barnsliga sidor och lekfullhet med er plötsligt minskat.

Eftersom katterna bara har levt ihop i en vecka är det också naturligt att det fortfarande finns rädsla/osäkerhet med i bilden hos båda katterna vid lite tuffare närkontakt.

När katter inte accepterar eller är rädda för varandra på riktigt märks det i alla slags situationer. Att lillkatten protesterar ibland är fullkomligt normalt med tanke på hur stor och stark (och säkert lite överexalterad) Nelson är i jämförelse, men så länge Samuel självmant vill ligga där Nelson ligger och så länge han själv är med och startar lekarna ibland är det ingen fara.

När ni tycker att det går lite väl vilt till eller när ni märker att Samuel blir inträngd någonstans ska ni avbryta så odramatiskt som möjligt genom att bara lyfta bort Nelson. Klappande med händerna, fyanden eller plötsliga utrop förstärker bara katternas obehag i situationen och det obehag de upplever i närkontakt med varandra.

#1 :

Tack för svar och gedigna råd! Uppskattas.

Ja, det måste vara en väldigt konstig upplevelse för Nelson att axla en helt ny roll, så vi har fått en djupare förståelse för hans ibland udda reaktioner. Vi ser också redan nu att han tittar efter mig/oss innan han fortsätter sina anfall. Han vet att t ex jag observerar dem och vet att jag klappar högt med händerna och ropar när jag tycker att han går för långt. Så detta är givetvis mitt fel. Jag ska tänka på att avbryta dem på ett mer odramatiskt sätt nästa gång! Igår natt började bråka i sängen och vi låg och tittade ganska länge för att se hur långt det kunde eskalera. De fastnade ofta i dödläge där båda klamrade sig fast vid varandra med tassar och klor, fräsande, och båda kom åt varandras nackar och andra kroppsdelar för att bita till. 

Tycker att Samuel slår tillbaka allt oftare och jag undrar litegrann om Samuel t om är kapabel att bita/skada Nelson. Är nästan lite orolig för hur det kommer att bli när Samuel blir stor och vuxen och kanske starkare än Nelson :-O

Innan trodde jag att det bara var Nelson som kunde skada den lille, då han gärna försöker komma åt andra kroppsdelar att bita på, t ex öron, tassar mm.

Lite svårt att förklara men jag tyckte det började se ganska läskigt ut och avbröt med höga handklappningar och tjoanden.

De sprang ut och fortsatte bråka i vardagsrummet och jag kastade en leksaksboll på dem för att få dem att sluta. Men jag ska tänka på vad du har sagt nästa gång de håller på.

Jag är bara lite orolig att Nelson ska skada honom när han är i ett agiterat tillstånd. Hittills har vi inte sett några bit/rivmärken men det är lite svårt att se eftersom pälsen är så lång.

Samuel verkar glömma ganska fort att de har bråkat, för han visar inte nån direkt rädsla efteråt när Nelson är i närheten. Bara en viss försiktighet och går lite i omvägar ibland. :) När Nelson kommer nära för att lukta på honom, viftar han till lite med tassen mot Nelsons huvud och då blir han irriterad igen… Sen provocerar han Nelson ibland genom att utan anledning närma sig honom och småmucka med honom. Så det verkar som att Samuel alltid gör sig redo att försvara sig när Nelson kommer nära.

Samuel har verkligen skinn på näsan. Protesterar högljutt och ger igen med "samma mynt", vilket förvånar Nelson och kanske gör honom mer upprörd, men förstår samtidigt att Samuel är fullt kapabel till att försvara sig. Ibland händer det t om att Nelson avbryter sina påbörjade attacker och går därifrån när Samuel lägger sig på rygg och morrar högt.Tycker han ser osäker ut ibland under pågående försök att attackera. 

Igår / idag märkte vi att Nelson börjat försöka slicka på Samuel kortare stunder. Ibland accepterar Samuel det, ibland blir han lite spänd och går iväg. Ibland, som idag, försöker Samuel brottas och biter Nelson och morrar när han vill slicka. Då gör Nelson upprepade försök tills han blir irriterad och börjar brotta ner honom. Kanske ett litet tecken på att Samuel försöker bli jämlik med Nelson fastän han är så liten. Vi hade fått info att Samuel är en kille som är orädd av sig  mm.

Men det vi vill är att Nelson gärna får visa sin status/rang men att det inte ska bli så mycket kiv och bråk och hårdhänthet. Men vi ska hålla ett öga på dem och ingripa på ett mer diplomatiskt sätt när de går för långt.

Blev lite långt igen.

#2 Jätteintressant och roligt att läsa dina utförliga observationer! 

Det är uppenbart att Samuel är en liten tuffing med gott självförtroende och det är bra eftersom han är så mycket mindre i storlek än vad Nelson är. Som ofta är fallet med framför allt unga hankatter leker de väldigt fysiskt med varandra eftersom de leker slagsmål, men man ska komma ihåg att om de velat skada varandra skulle de redan ha gjort det. Nelson är ett fullvuxet rovdjur som är fullt kapabel att t.o.m. döda byten i Samuels storlek.

Även om det ser livsfarligt ut är jag övertygad om att både Nelson och Samuel har full kontroll på styrkan i sina bett och klor, och att de (som katter gör i lek) markerar bett snarare än hugger på riktigt. Situationen när de försöker komma åt olika kroppsdelar kan liknas vid kampsport eller fäktning där kontakt med olika kroppsdelar på motståndaren ger olika poäng.

Att Nelson försökt slicka på Samuel är också intressant och väldigt positivt, eftersom det (förutom dominans) även är ett tydligt tecken på acceptans och en känsla av samhörighet. En katt skulle aldrig komma på tanken att tvätta (och blanda sina dofter) med en fiende eller en helt främmande katt.

Att Samuel inte är så pigg på att bli tvättad beror troligen på att han inte känner sig helt bekväm med Nelson på det sättet ännu och framför allt för att Samuel är en kattunge full med bus som är mer inriktad på lek än mys (åtminstone med Nelson, än så länge).

När man är osäker på om det handlar om lek eller bråk är ett tips att observera katterna efter ett "slagsmål". Vid lek är de precis som vanligt och kan avbryta genom att plötsligt t.ex. gå och äta eller lägga sig och vila. Ju allvarligare det är, desto svårare har de att släppa på spänningarna och sinnesstämningen.

. nu måste jag fråga er som är kattvana - ska man sätta ihop 2 katter så fort? Själv hade jag nog låtit dom bekanta sig med varandra bakom kompostgaller ganska länge först…. - och flyttat katterna mellan rum så att dom blev vana vid varandras lukter….

#4 Handlar det om 2 vuxna katter råder jag absolut att ta introduktionen försiktigt och långsamt genom att dela av bostaden med kompostgaller. Särskilt om katterna är ovana vid att leva i grupp.

När det gäller introduktion av en 12-veckors kattunge till en befintlig kattgrupp eller en vuxen, men ung (lekfull och ännu ganska omogen) befintlig katt, är det oftast inte nödvändigt att ta till sådana säkerhetsåtgärder.

# 3 :

Hej igen,

Tackar ödmjukast för de uttömmande kommentarerna som gav djupare insikt om katters beteende!

Det är skönt att det finns ett dedikerat forum där man kan få ställa frågor och få professionella svar.

Något helt annat än att söka på youtube och försöka se vad som skiljer mellan kattgnabb och kattslagsmål.

Jag känner mig definitivt lugnare nu efter jag har läst dina inlägg, är inte på helspänn varje gång de ”bråkar”. :-) Sjävklart tittar jag till ibland, speciellt om lillkillen ger ifrån sig ljud som är hjärtskärande jämfört med vanligt morr och fräs.

Ja, även om deras fajter emellanåt ser väldigt intensiva ut, så är det nog så att jag läser in alltför mycket i att de använder sina vapen, än att se hur de använder dem, dvs de facto veta huruvida de t ex verkligen borrar in sina huggtänder i varandra eller ej eller försöka klösa på ögonen. Det är som du säger att om de verkligen hade önskat skada varandra, hade de (nå, Nelson iaf) redan gjort det flera gånger om. Eftersom man är hemmablind, tänker man ju inte på Nelson som ett fullvuxet rovdjur! Han är oundvikligen förmänskligad och förbebigad. Dags att släppa den bilden tror jag minsann.

Men det känns betryggande att höra att slagsmålen egentligen inte är något annat än intensiva låtsasbråk (även om irriterade känslor hos dem uppstår under leken, och att det sällan så att båda vill låtsasbråka samtidigt. Den ene triggar ju alltid igång den andra). Just det du skriver om tipset att kolla hur de agerar efter ett ”slagsmål” är intressant – ofta går Nelson och lägger sig en bit ifrån, Samuel kanske börjar pilla på nån leksak i närheten eller så äts det mat. Men det är fortfarande så att om jag sitter i närheten och Samuel ser att Nelson är på "bråkhumör"/disciplinhumör, så kommer han och gömmer sig hos mig. Så det är säkert litegranna så att han tycker det är jobbigt ibland.

Nu har vi sett (oj vad deras beteende ändrats fort!) att Nelson verkar föredra att tvätta Samuel än att försöka slå honom. Även om Samuel inte vill bli tvättad och försöker komma ifrån genom att sparka och brottas med Nelson, tar han ett stadigt tag och försöker våldtvätta honom. Det funkar givetvis inte och man märker hur Nelson blir frustrerad, men han slår inte utan gnäller irriterad och försöker hålla fast hårdare.

Innan var det ju så att om Samuel inte var ”samarbetsvillig” vad gäller t ex nackbitande så blev Nelson frustrerad och kunde börja slå på honom. (nu har han inte försökt bita i nacken längre)

Nelson kanske snart kommer att förstå att Samuel inte kan/vill bli tvättad när han har mkt energi och håller på att leka. :-)

Idag försökte Samuel att få bröstmjölk av Nelson. Samuel hade vaknat och jamat lite så jag tog honom till sängen där Nelson låg. Då lade han sig tätt intill Nelson och försökte komma åt hans bröstvårtor :) Nelson blev helt paff och gnällde till förvånat men började tvätta honom rätt länge.

Sammantaget ser det alltså ut som att Nelson accepterar Samuel, vilket vi är jätteglada över och det som är det viktigaste.

Även om Nelsons barnsliga sidor är borta och har slutat att söka upp mig för lekstunder, är jag glad att hans kattinstinkter får komma fram.

Det känns lite som att Nelson håller på att känna sig tryggare i sin nya roll och håller på att växa sig in i den.

Är också väldigt glad att Samuel är en stark kille med en stark självkänsla. Så som Nelson gått på honom hade ju kunnat leda till en livrädd kattunge.

Tack igen!

Glad midsommar!

#4 :

I vårt fall släpptes lillen ut från sin bur direkt hos oss. Hade hört från uppfödaren att det sällan är problem med kattunge <-> vuxenkatt. 

Nelson gick och tryckte under badkaret och morrade.

..Här försöker Samuel lära sig hur man dricker vatten från kranen, som Nelson alltid gör. :)

Och omvänt så har Nelson börjat dricka ur sin vattenskål igen! Han satt och observerade Samuel när han drack ur sin skål och så gjorde han likadant efter en stund. Intressant hur de apar efter varandra.

#6 Ja, visst är det otroligt intressant och spännande med kattintroduktioner som innebär att minstingen i familjen plötsligt blir stor. Jag tror att den nya rollen är väldigt utvecklande och stimulerande för Nelson själv, och ni som ägare lär känna sidor av hans personlighet som inte visar sig när man bara har en katt.

Vad sött att lille Samuel försökte dia på Nelson! Att det finns möjlighet att borra in nosen i en varm kattpäls ibland och bli tvättad då och då måste kännas tryggt för den lille som så nyligen lämnat sin mamma. Den sortens närkontakt stärker också relationen och samhörigheten dem emellan och bekräftar även att de båda är medvetna om sina olika roller statusmässigt.

#8 Ursöt bild på "storebror" och "lillebror"!

#9 :

Så sant! Vi ser sidor av Nelson som vi inte ens anat att han hade. Väldigt fascinerande och han är säkert minst lika förvånad själv. :-)

Nelson verkar faktiskt gilla sin storebrorsa-roll.

Idag gick Nelson in i sovrummet, och började ropa för att han vill leka. Han brukade göra så innan Samuel kom. När jag gick dit, så tittade han förvånat på mig, typ; "var det bara du?" och kollade om Samuel skulle komma. Jag är helt bortglömd haha. :-O

Nelson slår honom allt sällan nu, försöker som sagt att tvätta Samuel så ofta han kommer åt, vilket han tycker är urjobbigt ibland, speciellt när han är full av energi och inte vill ligga och bli tvättad. Idag brast det litegrann för Samuel när han inte ville bli tvättad och han flög på Nelson flera ggr (det där kanske typiska attackerna för katter : öronen bakåt-> varningsjamanden->står blickstilla->utan förvarning flyga på med kropp och allt på Nelsons nackparti). P ga hans ringa storlek, 1.6 kg vs 5kg, rubbades Nelson inte alls men tror att han blev lite paff, men fortsatte att brottas osv. Men sen efter det att de hade slutat med handgemänget, verkar det som att Nelson gick igenom händelsen i sitt inre och beslutade att "ingen attackerar mig ostraffat" och gick genast och disciplinerade Samuel rätt intensivt genom nackbitande och baktass-sparkar.

Kan det hända att statusen ändras så småningom när Samuel blir lite äldre? 

Det som var lite överraskande för oss, var att Samuel varken letade efter sin mamma eller syskon, som Nelson gjorde när han var bebis. Samuel gjorde sig hemmastadd på 5 minuter. Grät inte något alls t ex första natten även om han gärna vill vara nära.

Samuel är verkligen macho! En sån liten kille med så stor pondus.

Nu i början när katternas relation utvecklas för fullt varje dag är det inte konstigt att ni som ägare kan känna er lite bortglömda och åsidosatta, men jag är övertygad om att ni alltid kommer att ha en särskild position för katterna. Det är ni som står för den största tryggheten, så att leka, mysa och umgås med er kommer katterna aldrig att tröttna på, även om behovet att göra det kan minska när man har fler än en katt.

För Nelson kommer lek- och gosstunderna med er bli roliga och välbehövliga avbrott där han kan släppa loss och slappna av utan att samtidigt behöva tänka på och upprätthålla statusbalansen. 

Eftersom Samuel är så liten och ung nu vid introduktionen, medan  Nelson är fullvuxen och verkar helt på det klara med att ta kommandot som ranghögste, tror jag att de kommer att behålla den ordningen i relationen även när Samuel växt upp.

Känsliga perioder som kan innebära konflikter och leda till att ordningen ändras är när Samuel blir könsmogen (om han inte kastreras innan dess) och när han uppnår social mognad (vilket kommer att börja ske runt 2-årsåldern).

För att underlätta relationen för katterna bör Samuel kastreras före könsmognad och resurserna i reviret alltid vara mer än tillräckliga i antal så att det inte finns någon uppenbar risk för att katterna upplever konkurrens kring dessa.

# 11

Tack igen så mycket för råden som gav mer insikt. Du kanske märker att vi är helt tafatta trots att vi har haft katt i 3 år. ^^ Att få en ny katt var nog lika omvälvande för oss som det var för Nelson, om inte mera.

Nu har Nelson litegrann återgått till sitt gamla jag ; kommer när vi ska gå och lägga oss, besöker oss i våra arbetsrum osv. Vill ha extra långa kelstunder. När Samuel ligger och vilar och Nelson inte lyckas att trigga igång honom, kommer han till oss och gnäller och vill leka. :) Sen när Samuel vaknar av lekljuden och kommer, då glöms vi bort lika fort igen haha. De är verkligen som barn.

Vi tänkte kastrera Samuel när han är 6 mån. Kanske t om lite tidigare beroende på hur han utvecklas. Men redan nu ser vi lite tendenser att rangordningen kanske inte kommer att bli väldigt tydlig, eller så kan Samuel t om få en högre rang. Vi kanske misstolkar men Nelson verkar ha fått en snyting när vi inte har sett, för han backar gärna långsamt undan när de får för sig att de ska stirra på varandra, och Samuel då lyfter på sin tass. Låtsasutfall gör han ofta mot Nelson, vet inte om det är lek eller något annat, men Nelson reagerar alltid genom att hoppa undan och se förvånad ut. Så, i stirr-leken förlorar Nelson.

Nelson försvarar inte heller sina favoritplatser i hemmet, t ex mjuka stolar som han alltid låg på, och som sagt inte heller blötmaten. Kanske är han ovanligt givmild. :) Det enda han verkar begära av Samuel är att leka! Det gör lite ont i hjärtat när vi inser att Nelson haft så mycket kattbehov som inte fått bli tillfredställda genom att vara med oss.

Igår fick Samuel smaka på kattgodis och när Nelson närmade sig för att undersöka så började han morra, och Nelson backade genast. Jag minns att uppfödaren sa att kullen fick blötmat en gång/dag och de gärna ”kivades” lite om den. Godis vet jag inte om de fått. Kanske bara en liten detalj i sammanhanget, men Samuel verkar fatta att han kan mota bort Nelson utan större problem.

Just utfodringen innebär lite spändhet från Samuels sida; medans de två äter tittar han hela tiden åt Nelsons håll (ca 3 m bort) och ser till att äta så fort han kan liksom. Och hör Samuel Nelson äta antingen sin eller Samuels torrmat (på avstånd) så springer han genast dit och kollar på. Som om han vill ha maten för sig själv. Annars tycker vi att de har tillräckligt med prylar och ytor som de kan dela på, t ex 3 klösträd, två kattlådor mm. 

Ska vi lägga ut fler matskålar?

Men annars leker de som vanligt – jagar varandra, brottas och sover ibland tillsammans.

Häromdan promenerad de sida vid sida och plötsligt drämde Samuel Nelson lätt på huvudet och sprang iväg. Nelson jagade honom förstås. Lite kul att se hur de triggar igång varandra.

Nelson biter inte i nacken på honom längre, inte som vi har kunnat se. Kanske känner han att han redan är boss och inte behöver visa det. När Nelson tvättar honom och Samuel tröttnar på det, brukar han försöka bita och brottas, och här påminner Nelson om när en lejonmamma tolererar bit och nafs från sina ungar; han visar tålamod och ser väldigt vuxen ut i sitt beteende, vilket är intressant.

Det du nämner om den andra känsliga perioden, runt 2 års åldern, vad innebär den rent praktiskt?

OM det skulle vara så att rangordningen så småningom ändras ; blir den äldre katten gärna deprimerad eller accepteras det?

#12 Även om Samuel är tuff och orädd tror jag att han är för ung för att på ett "verkligt" sätt dominera Nelson. Stirrdueller och utfall är fortfarande lek för honom och det tror jag att Nelson är medveten om och har överseende med. Att Nelson skyggar undan ibland beror nog mest på att han är ovan vid situationen och/eller att han inte har lust att leka på det sättet just då.

Att Samuel försvarar sitt kattgodis genom att morra ska man inte ta så allvarligt på. Att hävda sina byten genom att morra när konkurrenter närmar sig är en instinkt, men när en kattunge försvarar sitt godis handlar det mer om övning/fantasilek än en verklig statushävdande varning. T.o.m. min Oberon som är väldigt easy-going (även mot främmande katter) kan morra när han har ett särskilt spännande byte, t.ex. en skatfjäder(!) i munnen.

En sak som kan vara intressant för er att veta (om ni inte redan vet det) är att en verkligt ranghög katt i en harmonisk kattflock sällan hävdar sin dominans eftersom det inte behövs. Är den ranghöga kattens status ohotad kan han/hon dela med sig frikostigt av resurserna och t.o.m. backa undan/lämna företräde vid t.ex. matskålarna. Skulle det däremot t..e.x. råda brist på mat eller om den ranghöga katten verkligen är angelägen om att få något, kan han/hon välja att hävda sin status och utan protester få de andra katterna att backa undan. Katter är ofta väl medvetna om denna ordning.

När Samuel uppnår social mognad (vilket infaller vid ca 1,5-4 år) kommer han att börja uppfatta sig själv, andra katter, status och revir utifrån en vuxen katts perspektiv. Om Samuel har det "i sig" att utmana Nelsons status och rang kommer det förmodligen att ske då. Eftersom deras statusordning grundläggs nu när åldersskillnaden är så tydlig, tror jag dock inte att han kommer att kunna omvända ordningen helt, utan möjligen uppnå resultatet att de är överens om att agree to disagree och undvika alltför mycket närkontakt med varandra. Finns det tillräckligt med resurser i reviret kommer det att finnas plats för dem båda utan att de behöver uppleva någon verklig anledning till konkurrens.

Oftast brukar kastrerade innekatter dock "fastna" mer eller mindre i den statusordning som fastställts när introduktionen skedde när det handlar om en befintlig vuxen katt och en nykomling som är kattunge.

# 13 - 

Tack igen för alla goda råd och tips!

Ja, vi har börjat lära oss varför de leker som de gör och framförallt varför de ibland beter sig, i våra ögon, konstigt gentemot varandra. Det har varit mycket lärorikt och många polletter som trillat ner då tipsen från dig har varit mycket värdefulla. Vi är mycket mer avslappnade nu och lägger oss inte i, i vad de gör förutom när Samuel blir inträngd i ett hörn och det är uppenbart att han inte vill leka och Nelson bara fortsätter att attackera.

Att Nelson inte lika ofta måste demonstrera sin maktstatus ser vi som ett gott tecken. Visst ryter han till och disciplinerar när han tycker att Samuel har gjort något som han inte riktigt tolererar eller när Samuel "gått för långt", men vi tycker att Nelson mer och mer visar en mogen stil, speciellt när Samuel är på hugget och vill låtsasbråka när Nelson ligger och bara vill ta det lugnt. Han låter Samuel nafsa honom i halsen och när Nelson är trött på det, går han bara undan.

Samuel verkar trivas mer och mer i Nelsons sällskap (även om han åker på lite stryk under deras leksessioner då och då) och det finns ingen noterbar rädsla eller nervositet mellan dem längre tycker vi. 

Det där att Oberon skyddar ett byte som han finner extra intressant är kul! Samuel gjorde likadant häromdan när jag lekte med honom. 

Angående rangordning -  Har läst på nån sajt att man som ägare aldrig ska lägga sig i, men helst skulle vi se att nuvarande ordning inte rubbas.  Jag skulle tro att det är svårare att lägga sig i när det gäller katter än t ex det kan vara för hundägare.

Jag förstår ditt sista stycke som att Samuels utmanande beteende som kattunge kommer att dämpa sig för att kanske återkomma vid 1.5 - 4 års åldern?

#14 Angående hur man som ägare kan, eller ens ska försöka,  påverka hur katternas relation till varandra ser ut, tycker jag att man ska ge katterna så bra förutsättningar som möjligt att komma överens och det gör man genom att:

- Välja raser/individer med liknande temperament och aktivitetsnivå.

- Se till att nykomlingen är yngre än den befintliga katten och ännu inte fullvuxen.

- Se till så att åldersskillnaden (skillnaden i lekintresse) inte är för stor mellan den yngsta befintliga katten och nykomlingen. 

- Se till att samtliga katter är kastrerade eller kastreras före könsmognad.

-  Anpassa miljön och antalet resurser i reviret efter antalet katter, oavsett om de visat tecken på konkurrens och osämja eller inte.

I övrigt tror jag inte att man som ägare kan vara med och påverka särskilt mycket. Att lägga in mänskliga värderingar genom att t.ex. "fya" den som hävdar sin status eller "tycka synd om" den som katt som utmanas/är utsatt hjälper inte utan skapar enbart oro och stress hos katterna. Behöver en situation brytas gör man det så neutralt och lugnt som möjligt.

Angående Samuel tror jag inte att han utmanar Nelson på riktigt nu. En så liten kattunge har varken den pondus eller mognad som behövs för att bli tagen på allvar. Om han alls kommer att utmana Nelsons status kommer det förmodligen börja ske när Samuel är runt 2 år och då kommer ni troligen märka det både på Samuel och på Nelson. Förmodligen är det Nelsons ändrade beteende och oro ni kommer att märka av mest.

För att ni inte ska gå och invänta Samuels 2-årsdag med oro känner jag att jag måste poängtera att det ändå är relativt ovanligt att det leder till några större konflikter när den yngre katten mognar.  Jag som är van vid att ha flera katter har aldrig varit med om att det inneburit något annat än lek-bråken minskat och/eller hettat till lite mer än vanligt, och att katten med högst status verkat lite grinig/stingslig mot den yngre i vissa situationer.

Som exempel kan jag beskriva min egen kattgrupp, där minstingen Ruben nu är 3 år och 2 månader och alltså nyligen genomgått förvandlingen från ungkatt till vuxen.

Kattgruppen består av:

Moltas, Norsk skogkatt 10 år. Stor, snäll och vänlig med stabilt temperament. Han tar alltid på sig den omvårdande biten när kattungar flyttar in och blir snabbt deras mysfarbror. Alla är välkomna att lägga sig hos honom och bli tvättade och han är den enda som alla accepterar att bli tvättade av. 

Intar ibland parningsposition med nackgrepp på Oberon och Ruben för att markera sin dominans (särskilt ute på balkongen av någon anledning). När Moltas tycker att Oberon och (numera även) Ruben beter sig respektlöst stelnar han till och fräser från tårna rakt ut i luften eller ger ifrån sig ett morrliknande missnöjesgnäll.  Den markeringen har alltid omedelbar effekt.

Moltas och grannkatten Svartnos (11-årig utekatt) accepterar och respekterar varandra och hälsar alltid vänligt när de möts. 

Moltas har helt klart högst status i gruppen. 

Doris, Norsk skogkatt, 10 år. Urgosig och lekfull, men med hetsigt, egensinnigt och lite labilt temperament. Hon flyttade hit när hon var 2,5 år och det tog ca 2 år innan hon för första gången la sig i Moltas famn för att bli tvättad (sedan dess gör hon det dagligen). Blir inte tvättad av någon annan och tvättar ingen själv. Avskyr (blir rädd för) nykomlingar och tar aldrig på sig någon omvårdande roll. Den enda hon klarar av att leka med utan att bli rädd är Oberon. Undviker Svartnos som triggas att jaga henne.  P.g.a. hennes hetsiga och känsliga temperament triggas framför allt även Ruben att jaga och skrämma henne och ibland (dock väldigt sällan) kan även Moltas  göra det. 

Oberon, Ragdoll, 6 år. Godmodig, snäll, lekfull och lite naiv. Ingen katt verkar se honom som något hot och han leker och brottas ibland t.o.m. med grannkatten Svartnos som vi träffar på utomhus.  När Oberon var nästan 2 år fick han sin första yngre kattkompis och de blev bästisar nästan direkt som gjorde allt ihop. Kattkompisen blev tyvärr sjuk och dog redan vid knappt 2 års ålder, så när Oberon var 3,5 flyttade Ruben (6 månader) in. Det var samma sak då, Oberon blev jätteglad över sin nya kompis och de blev snabbt ett radarpar som lekte och busade ihop.

 Oberon försöker numera hävda sin dominans ibland genom att inta parningsposition med nackgrepp på Ruben och de kan ibland bli lite oense om vem som ska tvätta vem, men i övrigt är de lika såta vänner som tidigare.

Ruben, Helig birma, 3 år. Liten, lekfull, gosig och kaxig. Älskar att gosa med och bli tvättad av Moltas. Älskar att leka med Oberon. Sedan 2-årsåldern älskar han även att reta, skrämma och jaga Doris (som blir jättearg, men är ett tacksamt offer eftersom hon reagerar så kraftfullt genom att morrande och fräsande springa för livet). När han lyckats jaga in henne under t.ex. fåtöljen ställer an sig malligt och stryker sig (doftmarkerar) mot fåtöljen eller åmar sig på mattan bredvid. I nästa stund (t.ex. när det vankas mat eller när vi kommer in efter utevistelse) kan Doris kärvänligt stryka sig mot Ruben, så det är ingen alarmerande rädsla från hennes sida det handlar om.

Lille Ruben har sedan ca 2 års ålder även lyckats övertyga grannens garvade 10-årige utekatt om att en hälften så stor fluffbirma är en stor och farlig katt som man måste akta sig för. Ruben jagar bort honom och står sedan hotfullt och sjunger krigssånger rakt i ansiktet på honom. Ser lite komiskt ut faktiskt.

Jag hoppas att jag inte tråkar ut dig genom att berätta om mina katter, men jag tycker att kattrelationer är så otroligt intressanta och ville ge en bild av hur det kan se ut i en kattgrupp med flera individer i olika åldrar och med olika personligheter. Trots att det hettar till ibland och att det förekommer dominansbeteenden anser jag att min kattgrupp är både harmonisk och välfungerande. Kax-pellen Ruben uppvisar sin nya revir-och statushävdande sida endast mot den katt som inte hör till hans grupp (grannens utekatt) och mot Doris (som han aldrig har haft en särskilt nära relation till och som redan från början visat att hon är rädd för honom). Relationen till Moltas och Oberon är i stort sett som den varit hela tiden.

#15, 16 -

Nej du tråkar absolut inte ut! Det är mycket intressant, lärorikt och fascinerande att få läsa i detalj om katters sociala interaktioner, dels hur de uppvisar så olika personligheter och dels hur ibland de subtilt och ibland mindre subtilt visar vad de vill säga och hur mottagaren av informationen genast förstår vad den andre säger och agerar därefter. Din kattfamilj verkar verkligen trivas, även om vissa favoriserar andra osv. Men det är ju inget konstigt. Utan att lägga in mänskliga värderingar är det ju nästan så hur vi människor fungerar i en grupp. 

Jag tycker att alla i din kattfamilj verkar vara urmysiga men Moltas är verkligen en speciell herre! 

Ja, jag är mer övertygad nu att man som kattägare inte kan bestämma hur det ska se ut rangordningsmässigt mellan flera katter, men att man kan skapa rätta förutsättningar för att det ska flyta på smidigt.

Det är ändå tur att Nelson är generös med att dela med sig, både av favvostol och blötmat. 

De ryker ihop ett par gånger per dag, men de triggar igång varandra så det verkar ändå som att Samuel tycker det är kul även om han stundtals låter mycket olycklig och bara vill komma bort från Nelsons grepp.

Jag har tyvärr inte kunnat lägga av helt med handklappningarna/fyandet för ibland går Nelson verkligen hårt och länge på Samuel när han vill ha en egentid/solo lektid och där det inte hjälper att lyfta bort Nelson.   

Nja, jag blev inte så orolig inför Samuels möjliga förvandling då den sociala mognaden börjar yttra sig, men jag hade tänkt och ställa följdfrågor då jag läste dina förra inlägg om vad man som kattägare då ska göra, men de svaren har jag ju egentligen fått; att skapa de bästa förutsättningar som finns. Jag är glad att det inte är så vanligt att det uppstår "slitningar" senare. Det bästa vore ju om de kunde leva som de gör nu. Men jag tror att det är bra ändå att ha det i bakhuvudet att en "smärre kris" kan uppstå.

Något jag har läst i förbifarten är att en kastrering kan leda till oordning i en kattfamilj. Men den sociala mognaden som du nämner har jag inte läst om tidigare, så detta är extra intressant.