Som sagt var tog jag mig friheten att flytta ditt inlägg Brandinskan.🙂 Hoppas att du inte hade något emot det. Tyckte att det du tog upp är intressant och kanske vi kan utveckla en färsk diskussion kring det?

Det här är något jag har reflekterat över i kattvärlden, dock känner jag inte till hur andra raser gör. Men för mig är det mycket egendomligt att man "törs lova" att en kattunge, som långt ifrån är färdig kan bli avelskatt och sätter ett högre pris på just den kattungen!?

I hundvärlden säljs alla valpar som sällskap. Vissa lovande valpar behålls av uppfödaren, för utvärdering eller sätts på foder. Men ingen uppfödare kan egentligen veta hur valpen kommer att utvecklas och om den verkligen håller för avel i slutändan. Priset är i regel densamma oavsett om den säljs för avel eller sällskap. Dock finns det undantag givetvis då det gäller prissättningen… (vi har ju fri prissättning).  En del raser verkar ha olika priser på hane och  tik men mig veterligen så sätter man inte ett högre pris på en valp som man TROR kan bli en avelshund (men det finns säkert undantag där också). Däremot sätter man ett högre pris oftast, på en meriterad hund, som har gjort diverse hälsokontroller. Men då handlar det ofta om en "färdig hund". Då vet man ju mer om mentalitet, hälsa och exteriören. Om den håller för avel vill säga. 

Är det skillnad på katter och hundar därav har jag funderat på… Är det lättare att se på en kattunge om den "håller för avel" när den är vuxen än en valp? 🤔

Visst, har jag plockat ut tidigt valpar för att behålla för vidare avel, men jag har aldrig sålt en valp för avel med högre pris än sällskaps pris och jag har aldrig heller lovat att den här valpen håller för avel när den är färdig…. 

Jag tycker att det är lite vanskligt att "lova" en uppfödare/presumtiv uppfödare tex. att den här kattungen är lovande och öka priset därefter… Visst, det är var uppfödares rätt att avgöra, men i och med högre pris så har man ju mer eller mindre lovat att den här kattungen är BRA för avel… 

Vad är rekommendationer från ex. Sverak? Rasklubben? SKK menar att alla valpar säljs som sällskap. Finns motsvarande i kattvärlden?

Det gör mig inget :)! Jag står för vad jag tycker :)! Eftersom jag ofta diskuterar detta med andra uppfödare av andra raser så får man ibland frågan varför vi har så olika prissättning och varför vi har så mycket restriktioner i vår ras och jag har svårt att motivera detta. Jag har också många vänner som föder upp hundar och precis som du skriver så betraktar man ett sålt djur som ett sålt djur, fritt för köparen att bestämma hur man vill göra. Även där känner jag mig obekväm när frågan kommer upp.

Vad menar du med restriktioner i vår ras? Att inte vissa kattungar ska gå i avel eller annat?

Kan säga att en av mina tikvalpar som jag satte på helfoder dvs. ägaren betalade inte en krona för den såg lovande ut när jag valde att göra det. Men hon utvecklades inte som jag hoppades så jag valde att inte ta någon kull på henne. Mentalt bra och hälsomässigt bra, men hon hade alldeles för stora brister i exteriören när hon var färdig, så jag tyckte inte hon var värd att avlas på. Så så kan det gå ibland och jag "skänkte" då bort henne kan man säga då jag inte tog mina två kullar. Men det är ju så med avelsarbetet att man får ta lite risker ibland.

Med restriktioner menar jag att man reglerar hur nästa generation får användas/säljas vidare. För mig har det alltid varit en fråga om tillit och sjäkv har jag tagit beslutet att antingen sälja eller inte sälja.

Jag har gjort precis som du gällande foderdjur, dvs enbart helfoder, och sedan avstått då jag inte ansett att de hållt för vidare avelsarbete.

#5 Jag kan förstå att man vill sätta restriktioner när man säljer en kattunge. Men det är ju ändå helt onödigt tycker jag då man som uppfödare i alla fall  inte har något att säga till om efter att man sålt en kattunge. Det är ju upp till varje kattköpare att bestämma över sin katt efter köpet, på gott och ont. 

Då är det bättre att lägga ner mer energi på att "lära känna" den presumtiva kattköparen och neka dem som man inte tror passar.

#5 SSå gör man i hundvärlden också. Har sett olika priser för de som ska till avel och de som inte ska det.

#8 Ja, men det är inte så vanligt, då SKK anser att alla valpar säljs som sällskap. Att uppfödare inte kan lova något.

"Om inte annat särskilt angetts i detta avtal gäller följande. Köpet avser en renrasig hund av angiven ras, registrerad i SKK. Hunden säljs för att huvudsakligen användas för sällskapsändamål. Säljaren ansvarar inte, om inte annat avtalats, för hundens exteriöra utveckling eller för exteriöra avvikelser hos hunden i den mån utvecklingen eller avvikelsen inte påverkar hundens hälsa eller funktion som sällskapshund. "

Edit: Hittade köpeavtalet och ovan är hämtat därifrån.

Vad står det om katt då?

Senast jag köpte avelskatt kostade den 2000:- mer än sällskapskatt. Men om katten inte går att använda i avel av olika skäl återbetalas de 2000:-. Jag sätter min tillit till att erfarna uppfödare "har öga" för vad som kommer att bli (förhoppningsvis) bra/passande. Sedan gillar jag inte restriktioner.

#11 Vet inte, då det är Sverak som styr där.

För mig är prisskillnaden ett sätt att markera skillnaden mellan en katt såld till en annan uppfödare, och en katt såld till någon som lovat mig att kastrera den. Det blir helt enkelt tydligare för sällskapsköpare att de lovat mig att kastrera, om det skiljer i pris. Sen om man vill se det som att avelskatter kostar extra, eller att man får rabatt om man lovar mig att kastrera, är en smaksak. Själv ser jag det som att sällskapsköpare får rabatt, och slipper vara med och betala den rena tävlingsverksamheten. Tycker att själva tävlandet i att hitta den perfekta öronplaceringen mm inte har så mycket med sällskapsköparna att göra egentligen, utan det är mest en sak uppfödare emellan, som vi kan bekosta själva i högre grad. Även om sällskapsköparna självklart har glädje av "tävlandet" de också, för det är ju på det viset rasen blivit så fin som den är.

En stor fördel med att hålla nere priset på sällskapskatter, jämfört med avelskatter, är också att det gör det mindre lukrativt för de som producerar kattungar på ett oseriöst sätt, för ekonomisk vinning. En intressant iakttagelse tycker jag är att de högsta priserna snarare verkar finnas hos C-laget än hos A-laget.

Att en katt säljs till en annan uppfödare till ett pris utan rabatt, eller till ett högre pris om man så vill, innebär ju inte att man lovar att det blir en extra fin katt på något sätt. Bara att man tror det. Skulle det visa sig att katten inte går att använda i avel av veterinära skäl så är det också brukligt att betala tillbaka mellanskillnaden, eller på annat sätt kompensera köparen, men om det bara visar sig att katten inte blev så fin som man trodde, så är det ju inte så mycket att göra åt, mer än att man såklart tycker synd om köparen och kanske gärna ger just den köparen chansen igen, om man tycker det dyker upp något fint. Men egentligen är det ju helt och hållet köparens eget "misstag", inte säljarens, om man köpt en katt som inte utvecklas som man trodde.

När det gäller restriktioner, uppfödare emellan, tycker jag de är ett utmärkt sätt att faktiskt kunna sälja eller låna ut katter ur väldans fina och populära linjer till andra uppfödare, istället för att låta bli. Det är jättebra för rasen om även nya uppfödare, som ju föder upp merparten av landets ragdolls, får chansen att köpa fina katter. Att stora katterier med en massa honor som är halvsläkt parar hela bunten med en enda hane, samtidigt som alla hans brorsor och söner kastreras, är inte det minsta bra för rasen. Eller för nya uppfödare. Det är alltid bättre att låta två fina syskon få 3 kullar var, än att låta det ena syskonet få alla 6 kullar, och kastrera det andra. Restriktioner kan vara ett utmärkt sätt att låta två syskon gå i avel istället för bara ett, utan att riskera överanvändning av de linjer som en väldans massa uppfödare rycker i. Så restriktioner, överenskommelser om begränsningar, eller vad man nu vill kalla dem, är absolut inte enbart av ondo. Att kastrera en massa fina katter, samtidigt som nybörjarna får handla/låna av varandra, är absolut inget att yvas över, tycker jag. Men själv har jag som nybörjare haft turen att träffa på duktiga uppfödare som tänkt ungefär likadant.🙂

Sen håller jag absolut med Brandinskan om det där med A-lag, B-lag och C-lag, eller Elitserien, Division 1 och Division 2, eller vad man nu vill kalla det. Men så fungerar det nog lite överallt. Själv har jag t.ex. aldrig någonsin blivit bjuden på en enda dokusåpakändisfest, så där är jag förmodligen Ö-lag eller nåt. Och för många är nog kattsport delvis en sport, och Fifé/Sverak är ju faktiskt till hela sin konstruktion och organisation just ett kattsportsförbund. Tror man lurar sig själv om man inbillar sig något annat. Men det är självklart inget som förhindrar vänskap, sammanhållning eller samarbete på något vis. Precis som överallt annars så är alla sig själv närmast, men ingen kommer någonstans utan sitt lag. Och det är faktiskt jätteroligt att höra jublet så fort en raggis får en röst mot ett gäng skogisar i en panel på en utställning, tycker jag, och jublet kommer faktiskt även från oss i B- och C-laget.

Det kan ju självklart inte vara så att det bara är att kliva in som nybörjare och dra på sig landslagströjan. Det krävs nog både hårt arbete och en väldans massa jublande, både bland katter och på sociala medier, om man vill spela med A-laget.😉

Så tror jag, men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig vartefter man får lite mera koll.🙂

#11 Hittade detta på köpeavtalet:

"Uppfödarens huvudsakliga ansvar avser kattens hälsa och funktion som sällskapskatt"

#14 "Men egentligen är det ju helt och hållet köparens eget "misstag", inte säljarens, om man köpt en katt som inte utvecklas som man trodde."

Det här kan jag inte riktigt hålla med om, även fast jag tror mig förstå vad du menar. Det är ju säljarens ansvar att ha kunskap nog att avgöra om kattungen kan ha fördelar för avel. Även om man säljer till uppfödare. Det finns ju olika former av kunskap av hos olika uppfödare, beroende mycket på erfarenhet. Anta att jag som nybörjare vill köpa en "fin katt"  som jag planerar att använda i framtida avel. Så sätter ju jag som kattköpare min tillit till att uppfödaren faktiskt vet vilken kattunge som kan komma att passa för mina behov. 

Restriktioner för avel är något helt annat än restriktioner för den "vanliga kattköparen". Om man har tex. en hane som utlånas för avel så är det ju en självklarhet att man ställer krav på honan. Men att sätta restriktioner, som ändå inte håller om det skulle bli en rättslig fråga på "vanliga sällskapskatter" är ju helt tokigt.

 För övrigt håller jag med dig om att det kan vara bättre för avel att använda fler katter än några få. Bättre  att ha en större genpool än en snävare, ifall det skulle dyka upp någon allvarlig, ärftliga defekt som tex. PRA (progressiv retinal atrofi) där affekterade hundar så småningom blir blinda. Att använda samma linjer i matadoravel kan ju vara förödande för en ras om det verkligen vill sig illa.

Tyvärr möter man väl i alla uppfödarvärldar en negativ syn på tex. nya uppfödare. 

Istället för att hjälpa och stödja de nya så motarbetas de på olika sätt och det är ju synd tycker jag, då alla har varit nybörjare en gång i tiden. Värnar man om en ras, så handlar det mycket om samarbete i rasklubbarna, för att bevara rasen och ev. förbättra den.

#16 Det är absolut inte min erfarenhet att nybörjare motarbetas på något sätt. Tvärtom så har jag upplevt alla som väldans hjälpsamma. 🙂Men nybörjare är ju precis som alla andra ansvariga för sin egen uppfödning, och att hitta rätt avelskatter. Behöver vi hjälp är vi själva ansvariga för att hitta rätt hjälp, och det kräver helt klart en del jobb att vara uppfödare. Man ska inte skylla sina misstag på andra, särskilt inte på dem som försökt hjälpa en.

Är man inte beredd att göra jobbet så blir man kvar i "C-laget", och hamnar längre ner i kön när avelskatterna ska fördelas. Svårare är det inte, och jag ser faktiskt inget konstigt i det. Det är helt naturligt att man som uppfödare hellre säljer en fin presumtiv avelskatt till en vän, någon annan med fina katter, eller någon som verkar duktig, engagerad och trevlig, istället för till någon som bara tycker det är någon slags mänsklig rättighet att få köpa fina katter.🙂

#17 Det kanske inte är din erfarenhet men det sker överallt och det bör man inte sticka under stolen med. 

Givetvis så säljer man hellre till de man känner och vet mer om än till den som är helt "okänd", men så är det ju alltid. Man väljer till vilka man vill sälja till oavsett om det är en vanlig köpare eller en uppfödare.

#18 Jag tror man ska skilja på "motarbetas" och att "uppleva det som att man motarbetas". Att de finaste avelskatterna inte räcker till alla som vill ha är ett faktum, och att det är de grönaste med minst intresse och engagemang som blir utan under längst tid är helt naturligt. Om alla nybörjare visste hur länge även etablerade uppfödare kan få vänta på en önskad avelskatt, så tror jag de skulle känna sig betydligt mindre "motarbetade".🙂

#19 Klart att de bästa avelskatterna inte växer på träd. Men det handlar ändå inte bara om att få köpa en "avelskatt" utan om  så mycket mer. Tex. låna en hane, samarbete osv. En del uppfödare vill ju tex. inte alls låna ut sin hane, även fast den presumtiva honan kan vara en av de bästa för vidare avelsarbete.

#20 Det finns såklart många anledningar till att inte låna ut sin fina hane. Några av de vanligaste anledningarna är kanske:

- Han har redan tillräckligt många kullar planerade hemma hos uppfödaren och dennes närmaste vänner och partners, med hänsyn tagen till hur väl representerade katterna i hans stamtavla är i övrigt.
- Det medför alltid en risk att ta in en främmande katt i katteriet, både när det gäller smittskydd och risk för skador.
- Det kan medföra en hel del jobb och passande att ha en främmande hona hemma, på tider som är svåra att planera. Det är upp till var och en om man tycker det är värt besväret.
- Han har restriktioner med sig. Lite tråkigt och onödigt i många fall, men det kan å andra sidan vara så att alternativet hos hanens uppfödare var att kastrera honom och sälja till sällskap, om ingen garanti för begränsning av antalet avkommor i avel fanns. En hane med eftertraktad stam kan väldigt snabbt få väldigt stort genomslag  med ett gäng söner. Kanske inte så att det påverkar själva rasen hälsomässigt, ragdoll är en stor ras, men många tycker nog ändå att det känns lite tråkigt med släktingar hos var och varannan uppfödare. Särskilt om man efter sju sorger, åtta bedrövelser och sexsiffriga belopp äntligen lyckats få fram en riktig fining, så är det nog inte helt självklart för alla att det ska vara fritt fram för den som vill att "åka snålskjuts". Och lite tävling är det säkert, på sina håll. Inget ont i det.🙂

Om alla skulle få köpa de katter de ville för avel, och alla skulle få låna den hane de ville, så tror jag faktiskt att rasen skulle avlas sönder ganska rejält ganska snabbt. För jag tror väldigt många uppfödare suktar efter samma katter. "A-lagets" katter skulle bli ruskigt överanvända i det stora "B-laget". Däremot så är det kanske lite tråkigt när det sätts en massa restriktioner på helt vanliga fina katter, som egentligen inte behöver dem. En slags "wannabe-restriktioner", eller vad man ska kalla dem.😉

Jag håller helt med dig och givetvis ska det finnas restriktioner på avelskatter för att tex. inte överanvända en hane. Men de här restriktionerna som uppfödare sätter upp för vanliga kattköpare går ju till överdrift tycker jag, även fast jag förstår till viss del varför, men det håller inte i juridisk mening så många gånger är det inte ens nödvändigt. Sålt är ju sålt som sagt var…

Visst är det tråkigt om man sålt en kattunge som sällskap som sedan visar sig användas i avel och i värsta fall i buskavel sammanhang. Absolut! Men samtidigt så har ju tyvärr köparen rätten på sin sida.

#22 Även om de där löftena att kastrera sällskapskatterna skulle gälla juridiskt, så skulle påföljden inte skilja sig om man bröt löftet. Helt enkelt för att uppfödaren ändå inte kan bevisa att hen lidit någon ekonomisk skada av att en såld katt får ungar. Utom möjligen i de fall uppfödaren i sin tur har restriktioner med viten kopplade, i sitt köpekontrakt för någon av kattens föräldrar. Men det är nog trots allt ganska sällsynt.

Så följden blir så gott som alltid densamma, oavsett om löftet är juridiskt bindande eller inte för en sällskapsköpare. Och den följden är att möjligheterna att bli ragdolluppfödare på riktigt, förmodligen grusats för all framtid för den människan. För om det är svårt för en ärlig människa utan koll på rasen eller uppfödning att få köpa en avelskatt på riktigt, så är det nog inget emot vad det är för en oärlig människa utan koll på rasen eller uppfödning, att få göra detsamma.

Och det är nog ganska sunt ändå, tycker jag, om man värnar om rasens katter och kattungeköparna.🙂