Kan du inte adoptera en hittekatt?

#1
Hur skulle det vara enklare menar du?

Enklare blir det givetvis inte utan jag bara tänkte att det finns så många hemlösa katter om du inte just vill ha en ragdoll.

Vi har haft två katter i en tvåa och även katt och hund så jag tror inte utrymmet har så stor betydelse och de flesta katter trivs med en kompis.

Som vegan är jag hyffsat insatt hur katters situation ser ut i sverige, och ser det som ett stort problem. Du kan säkert hitta mina tidigare inlägg om mina tankar kring detta både här och vegan.ifokus.
http://vegan.ifokus.se/discussions/562179708e0e743c030029c8-vegan-och-djuragare

Jag tror det det blir mer komplicerat med en hittekatt, både ifall det inte fungerar ihop så kan det vara svårt att lämna tillbaka. Sen har ragdoll ett typiskt temprament, och är rätt lugn. Jag tror att Othello skulle tycka det var jobbigt med en katt som inte hade samma lugn som honom. Jag vill helt enkelt var säkrare på att de fungerar ihop.
Jag kommer vara supernoga med valet av uppfödare, jag utesluter de flesta.

Men jag uppskattar att du försöker pusha för hittekatter, det är väldigt viktigt det också!

Jag är i samma tankar som du. Har en ragdoll tjej på 7 månader hemma, hon verkar vara rätt nöjd med att vara ensamkatt då jag lägger ner mycket tid på att umgås med henne, men tyvärr så jobbar jag 8 timmar om dagen och då blir hon ju ensam. Så efter mycket velande fram och tillbaka så har jag bestämt mig för att skaffa en ragdollkompis till henne och håller alla tummar och tår för att dom kommer fungera ihop. Men en kattunge utgör ju inte lika stort hot som det skulle göra om man sätter ihop två "vuxna" katter, så hoppas att dom i alla fall kommer acceptera varandra tillslut. Då kommer i alla fall mitt mattehjärta må bättre när jag är på jobbet och vet att dom alltid har varandra 😊 Jag tror faktiskt att de flesta katter uppskattar sällskap 😊 Stort lycka till med din misse!

Såg att mina glada gubbar inte kom med, haha. Men inlägget var i alla fall glatt! :D :D

Vi skaffade en kompis, Samuel, (ragdoll, kattunge) till Nelson (också ragdoll) även om vi inte tyckte att han såg speciellt ledsen eller ensam ut när han var med oss… Men vi chansade och vi märkte allt eftersom hur Nelsons latenta kattsidor blommade till liv. Innan vi fick Samuel tyckte jag det var lite svårt att rakt av kunna säga att han betedde sig som en katt! Han var mer som en mjauande bebis typ. Kanske är ragdolls lite sådana också.

Han visar sidor som han inte visat oss; bara det att kunna leka med en katt som en katt gör är priceless..  Och att få växa in i en storebrorsroll ; Att se efter och ta hand om en lillbrorsa är mycket givande tror vi ; När vi t ex klipper klorna på lillkillen Samuel och han börjar gnälla och vill ner, märker Nelson genast att Samuel "inte trivs med tillvaron" och blir själv orolig och försöker få oss att sluta "vara så taskiga mot honom" med vädjande mjaun och bokstavligt talat tassande. :-)  

Det uppstår väldigt många roliga situationer mellan de två och det märks verkligen att de trivs mycket bra med varandra. Synkar princip allt de gör under dagen; kissa, bajsa, äta, sova…

PS: Jag måste tillägga att jag fick många fina råd från Oberonsmatte här på forumet som är mycket insatt i hur katter interagerar med varandra; Det uppstod ett kritiskt moment i början då Nelson attackerade Samuel frekvent men fick veta att detta ska ses som något helt naturligt.

För mig var det lätt att se att Emmy ville ha en kompis när han blev ensamkatt. Var jag hemifrån mer än tre fyra timmar på en dag blev han som ett ledset desperat plåster på mig minst resten av dagen. Då kaj var väldigt nyfiken på bengal letade jag efter vuxna omplaceringar då jag ville ha ett gott hum om temperament innan jag tog hem katten. Uppfödaren jag hittade var mycket mån om att det skulle fungera mellan de båda katterna och och tyckte en provmånad var en jättebra idé! Jag tror att många är mer förstående för provmånad då det kan vara svårare att få ihop vuxna katter.

#7 Tack för omnämnandet!🙂

Din beskrivning av Nelson och hur kattkompisen väckte hans slumrande kattinstinkter till liv och berikade hans tillvaro är på pricken det jag menar är vad ensamma innekatter går miste om!

Visst kan de vara nöjda med tillvaron ändå, men det troliga är att den stimulans de får av en annan katt är övervägande positiv. Och visst är det väldigt fascinerande och spännande att se sin katt interagera på katters vis med en artfrände. Man lär känna en sida av sin katt som man annars inte skulle ha haft en aning om.

#0 Jag har introducerat många katter till befintliga katter genom åren och inte en enda gång har jag behövt lämna tillbaka nykomlingen. Är nykomlingen dessutom en kattunge skulle jag säga att risken är i det närmaste obefintlig att de inte skulle komma överens och acceptera varandra någorlunda redan inom 1-2 veckor (oftast ännu kortare tid).

Har man utekatter är det en helt annan sak, dels för att utekatter får all stimulans de behöver ute, och dels för att utekatter oftast väljer att undvika en nykomling genom att hålla sig hemifrån istället för att lära känna och acceptera den.