Jag bedömmer hur katter är hemma i vardagen, inte på utställningar, veterinären eller liknande, det är bara ett stort plus om dom inte har problem med nya miljöer. Jag har två vuxna honor, båda är väldigt keliga med oss människor, men det märks helt tydligt att en av dom är mer vass än den andra. Den milda är helt floppy i kroppen och accepterar allt, hur man än behandlar henne, hon kan ligga på soffan och sova, då kan vår 3-åriga pojke klättra upp och ganska omilt dra henne upp i knät för han vill gosa med henne, hon bara kurrar och låter honom göra så. Den andra honan hoppar ner om han försöker göra så mot henne, och hon är överlag stelare i kroppen.

Jag använder båda i aveln, men jag är väl medveten om den vassares temperament och överväger mer vilken hane jag använder till henne, och jag har en hådare bedömning av hennes ungar. Hon har aldrig gjort någon illa eller så och är väldigt kurrig, men det behövs så lite i mina ögon för att det inte ska vara en "äkta" ragdoll.

Jag har en till hona på uppväxt och jag är så lycklig för hon verkar få precis samma temerament som den andra. Man kan praktiskt taget vända henne upp och ner och pussa henne på nosen, hon bara hänger.

Jag menar självklart inte att en katt som inte gillar utställningar och fräser och säger ifrån där har dåligt temperament. En del katter gillar helt enkelt inte utställningar och det får man acceptera.
Och när det gäller fertila hanar så får man ha ännu mer överseende, så även med honor som löper. Att känslorna svallar över för dem och blir för mycket på en utställning kan jag helt och hållet förstå. Jag är alltid nervös när jag ställer fertil hane även om jag inte försöker vara det då det också påverkar katten.

Man kan ju tänka på att katter som är väldigt fertila kan få vara hemma ett tag och om man tar med de på en utställning ändå och märker kanske redan vid buren att katten är väldigt stressad och sur då skulle jag dra katten för bedömning direkt och låta den vara kvar i sin bur och gömma sig tills man får/kan åka hem med den.
Och är man nervös själv när man ställer ut så påverkar det som sagt katten och då är det bättre att låta en assistent eller någon annan bära katten åt dig.

Nu svävade jag iväg lite från ämnet kände jag…sorry.
Men jag tycker man märker ganska tydligt om det är frågan om en katt som har dåligt temperament eller inte och lackar ur på en utställning.
En katt som fräser, morrar och slår ifrän med tassen säger jag inget om.
Men däremot ser jag lite värre på katter som direkt attackerar utan förvarning och hugger någon. Observera att jag skrev UTAN förvarning. Om en katt tydligt visar att den inte är särskilt road och man fortsätter pressa katten så kan det ju rinna över ändå.

Svårt att förklara, men jag tycker det är ganska enkelt att avgöra när jag ser det irl….men det är jag det..

Sedan detta med att ett dåligt temperament inte skulle täckas av avelsförsäkringen ser inte jag som ett starkt skäl för att man ändå ska avla på katten. Det tycker jag låter helt sjukt ärligt talat. Men jag förstår att du inte själv menade att du skulle tänka så utan bara tog det som exempel…men jag hoppas inte det finns någon som tänker så…hur tänker vi då med vad som ska hända med rasen?

Martina

Jag tycker man ska se till kattens "helhet" när man bedömmer dens temperament och om den passar för avel.

Jag hade just en hane (är kastrerad nu) som precis som Martina sa högg utan förvarning, det var hans första utställning och fertil upp över öronen, men jag anser ändå inte att han skulle vara olämplig som avelshane, för som han är hemma det är ju där man känner katten, jag har också småbarn som kan göra vad som helst med honom utan att han bryr sig, en så otroligt go familjekatt.

/Kicki

#3 Ja, det är som sagt svårt att avgöra på en utställning och man måste ju känna katten i hemmiljö också. Dessutom är det lite värre när de är precis nyfertila och de inte vet vad de ska göra med alla känslor…precis som med oss människor och vi bråkar med allt och alla när vi är i tonåren

Martina

På utställning kan ju en katt bete sig väldigt olika har jag erfarenhet om.

Leo han morrrade på två gånger på utställning så jag var rädd att han skulle smälla av. Det var precis vid ca: 1 år.

Sen i Nyköping så var han tvärt om. Låg och rullade på domarbordet, gned sig mot domaren och  dreglade.

I omdömet skrev domaren Horny boy!! och ett leende.

Men å andra sidan även om Leo morrade så flippade han aldrig ut. Men även om han gjort det så skulle jag ju inte tycka att han hade dåligt temperament. Han är ju en underbart kelig herre.

Men har man en katt som är konsig och svängig i humöret alltid så ska man inte avla på den. Jag tror det nedärvs mycket.

Jag vet inte, i mitt avelsarbete så fokuserar jag på tempramentet så jag skulle inte avla på en katt med "suspekt" temprament om ni förstår vad jag menar…

Jag fokuserar mycket på trevliga, lugna psykiskt stabila katter men även den lugnaste kan det slå slint för ibland, som ett exemplel från min uppfödning, min kastrat är bland de mest psykist stabila ragdolls (och även katter) jag träffat, rycker på axlarna åt allt dock så var en kompis till mamma hemma och ja, alfonz pallade inte av honom, fräste och betedde sig som värsta ragatan åt honom, så…