Jag håller med dig,,,,,,,,,,,

nej det märks att det är levande avelsmaterial vi håller på med för allt kan ju hända:)

min Jack är ju också ett bevis på att inget går som man planerat..

nu är han hos Deanna, sista chansen…men kulorna ryker på fredag..tänk om Deanna blir dräktig!!  nej det vill jag bara inte tänka på då blir det iaf en värdefull kull,hihi

#0 ja du, så kan det ju bli….

men jag är nog ändå av den uppfattningen att Om man nu ska fortsätta att utveckla sitt katteri, så måste man ju kunna försöka tänka tanken att omplacera de som gjort sitt eller på andra sätt inte blev vad man tänkt….
Visst kan det vara svårt, men om man VET att de får det jättebra så
kan man faktiskt lära sig att leva med det.

Du får börja tänka lite i dom banorna och endera landar du i att du Aldrig vill skiljas från dina katter, och då kan man ju lägga katteriet på is en sisådär 10-15 år…
eller också så kommer man på att katterna faktiskt kan få en helt paradisliknande situation i ett hem där de bor enbart till sällskap.
Där de blir som en bebis i familjen…

Jag har landat i det beslutet i allafall att jag tar ett par kullar på en hona och sen försöker jag planera en bra familj åt henne…
Tex min Engla som flyttade med en av kattungarna ur min Frosty kull…. Hon bor nu på landet och har en mysig tillvaro tillsammans med en kvinna och några kastrater till.

(och min Doris bor hos en fantastiskt go tjej bara en mil härifrån, som nu är jättesugen på att få hjälpa till med en till… )

För än så länge har jag inte nått riktigt dit jag vill….
Jag sparar och köper in och tänker framåt.
Självklart sitter jag kanske där en dag, och kan inte skiljas, men
ska man framåt så måste man ju "bygga" så att säga…

Men det är inte enkelt… men katter är ju som sagt inte några flockdjur, och jag har nu tänkt att jag ska placera om ett par av mina honor "parade och dräktiga" till några vänner som bor nära och som kan tänka sig att ha kullen hemma hos sig.
Då får den vuxna honan och den nya familjen ett ypperligt tillfälle att knyta starka band, För en förlossning och en kull som växer upp, gör att tillit och kärlek får fäste och sen är det inga problem.
samtidigt kan jag vara med och ta ansvar och stå för den ekonomiska biten.. OCH jag får lite mindre grupp här hemma…

Jag tror att det kommer bli jättebra… Så kommer jag antagligen göra med både Amber (om hon ska få en kull till) och ev Geisha och Vilda… vi får se…

För nu har jag ju så mycket nytt på G, så jag måste om jag ska kunna utvecklas…

men det här var ju bara lite tankar från mig… Jag har stort hus och egentligen plats för ganska många, men det ska ju vara möjligt att åka på semester till stugan tex också… och det ska vara harmoni
i gruppen…. Det är jätteviktigt för mig…

Jag brukar heller inte ta så mycket betalt för mina kastrater utan det viktiga är ju att de får ett hem fullt av kärlek och omsorg….

Det är ju ändå en väldigt väldigt dyr hobby det här som vi har

Mitt största problem är ju barnen, men de har ändå vant sig lite nu vid att alla kattungar ska flytta, men de tycker ju att man ska behålla alla och så… men om man förklarar för dom så förstår dom… men de var ledsna i början när kattungarna skulle flytta… Nu går det lättare…

ja det var bara lite tankar från mig… lycka till i dina beslut… Vi får väl se om Rosinos består…  följ ditt eget hjärta… det brukar bli bäst då

#0

sitter i lite samma sits, allt skulle ju hända i slutet på 2009 så var de bara planerat.. nu sitter ja här med bara pojkar (och div andra andledningar) och ja har tvingats inse att de inte kommer bli några kattungar i år och inte heller i början på nästa så Singö-Torpet´s ligger på is innan de ens börjat… men sånt är livet ibland..

Hoppas att de blir som du tänkt till slut iaf =)

Tack för era kommentarer!

Jag måste säga att jag aldrig drömt om en stor uppfödning, men jag har inte haft någon kull i huset sedan 2007 och det skulle givetvis vara roligt med kattungar kring fötterna igen.

Jag har visserligen Jaqee, och i fjol var Candy liten, men det är ju ändå inte riktigt samma sak som att få följa med kattungarna ända från början.

Nåja, det är att fundera vidare, jag vet att några av katterna egentligen antagligen skulle må bättre i ett hem där det inte fanns så många katter, så vi får se.

Tycker ni förresten att det är någon skillnad på åldern när en katt omplaceras? Alltså någon övre gräns?

#5 Jag tror du känner innerst inne vad som är rätt för respektive katt. Följ det!

Angående ålder så ser jag inte direkt någon gräns utan man måste se till vad katten skulle må bäst av. Jag har omplacerat en katt som var 7 år gammal. Hon var en typisk ensamkatt och dessutom alldeles för fet och behövde specialkost som inte passade med de andra katterna. Den omplaceringen gick verkligen över förväntan och hon stortrivs i sitt nya hem idag. Hon bor kvar i samma stad också

 Hej Lena!

Jag vill bara säga: **Ge inte upp hoppet om din hona än!!
**Min Barbie var "segparad" första gången! Eller ja….de första 6!! gångerna   för att va exakt!
Efter det har det tagit sig på (troligtvis) första parningsdagen!
Så prova en annan hane, kanske "passade" de inte för varann…

Omplaceringar är alltid svårt….men ibland nödvändigt!
Jag omplacerade min första pojke efter att han och Sigge gjort allt för att "driva den andra på porten" …..Då orkade jag inte längre, hade inte sovit en hel natt på 3 månader utan varit tvungen att gå upp och avstyra slagsmål (med blomsprutan) ….Dennis flyttade till en underbar familj med 3 kastrathanar och en stooor hund och stormtrivdes från dag ett!
Den största kärlekshandlingen kan ju faktiskt vara att omplacera en katt som får det bättre!! Även om det värker i hjärtat…..
Känn efter i magen och Lycka till vilket beslut du än tar!!

#7 Jo, jag ska antagligen prova en gång till, men inte med samma hane för han är kastrerad - och då är det svårt att lyckas

Det blir möjligen hans son som får chansen nästa gång

Jag vet att det bara är egoistiska skäl som gör att jag klänger mej fast vid mina katter, jag VET att det finns andra som kan ge ett minst lika bra och troligen efter omständigheterna bättre hem - men jag vill bara inte….   Mina bebisar…

Jag känner att det kanske är bäst att jag förtydligar mig lite här ifall nån kansek missuppfattade mitt tidigare inlägg….

Naturligtvis menade jag att honan i så fall flyttar till sin nya familj ganska omgående efter att jag sett att hon är dräktig…

Jag kuskar alltså inte runt med högdräktiga djur, bara så ni vet….
Och hon flyttar bara en mil härifrån…

Ville bara säga det med tanke på att det är lätt att missförstå varandra med skriven text…

Jag har precis omplacerat en katt. Jag har valt hem med omsorg och jag tror att jag hittat rätt. Jag får underbara mail om hur bra det går och hur mycket hon spinner. Då värmer det i hjärtat.

Det svåraste är att ta beslutet…vissa katter är svårare än andra.

Men jag inser också att jag måste omplacera för både katternas skull och familjens..

alternativet är att lägga ner uppfödningen och det vill jag inte…