En klapp på axeln

En dag bad en lärare sina elever att skriva ner namnen på sina klasskompisar på ett papper. Dom skulle sätta ett litet mellanrum mellan varje namn.

Sen bad hon eleverna tänka på det bästa dom kunde säga om varje person och skriva ner det under namnet. Det tog klassen resten av lektionen att göra det, och när dom skulle gå så
lämnade dom sina lappar till läraren.

På lördagen gjorde läraren en lista till varje elev där det stod vad dom andra hade sagt om dom, och på måndagen fick dom den..

Efter ett tag log eleverna. Är det verkligen sant viskades det.Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon, och att dom gillar mig så mycket var dom flesta kommentarerna. Hon visste inte om dom visade eller diskuterade sina listor med sina
föräldrar, men det gjorde inte så mycket. Uppgiften hade haft den effekt, hon hade önskat. Eleverna var tillfreds med sig själva och varandra. Gruppen arbetade vidare.

Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam, och läraren deltog i begravningen. Hon hade aldrig sett en militär död i en kista.

Han såg så fin och vuxen ut. Kyrkan var fylld med alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång.

Läraren var den sista, som välsignade den döde i kistan.

När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan fram till henne. 'Var du Marks lärare?'

Hon nickade 'ja.'

Sen sa han: 'Mark pratade mycket om dig'

Etter begravningen deltog dom flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst.

Marks mor och far var också där, dom ville gärna prata med hans tidigare lärare. 'Vi vill gärna visa dig något' sa hans far, medans han tog plånboken ur sin ficka.

'De hittade det här på Mark, då han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här'.

Han vek försiktigt ut två pappersbitar, papper som tydligen hade blivit ihoptejpat, pga. slitage alla de gånger det hade vikts ihop.

Läraren visste utan att se på papperet, att det var det samma papper, som hon hade skrivet alla de fina orden klasskompisarna hade sagt om Mark.

'Tack för att du gjorde det här' sa Marks mor. 'Som du kan se, så var det värdefullt för Mark..'

Marks kompisar samlades omkring henne, Charlie log snett och sa, 'jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma.
Chucks fru sa, 'Chuck ville ha det i vårt bröllopsalbum…'

'Jag har också kvar mitt, den ligger i min dagbok' sa Marilyn.

Sen tog Vicky, en annan klasskompis, fram sin plånbok och visade sin lista för gruppen, och sa stolt.

'Jag har den alltid med mig, jag tror att vi alla har våra listor kvar.'

Då satte sig läraren sig ner och grät. Hon grät för Mark och alla hans vänner som aldrig skulle få se honom igen. Men log inom sig, stolt över sin gärning.

De flesta människor i dag uppför sig, som att dom har glömt att livet en dag tar slut. Ingen av oss vet när den dagen kommer. Så var snäll, berätta för dom du sätter pris på och tycker om, att dom är speciella, värdefulla och viktiga. Gör det ofta innan det är för
sent.

Ett av sätten att göra det på, är att skicka det här vidare. Om du inte gör det så har du missat ännu en chans till att göra något fint för andra du värdesätter.

Om du har fått det här, så är det för att en annan bryr sig om dig, samt att det är minst en person som tycker att du är värdefull.

Skicka det här vidare. Visa att du bryr dig om dina kompisar.

Kom ihåg, du skördar det du sår. Kom ihåg att du betyder något för någon!

Hoppas din dag blir bra och speciell för du är värdefull…