Nå er tiden kommet, og reakjoner fra menneskebarna
Uff så tiden flyr. Mitt første lille vakre kull skal flytte til neste uke. Det kommer til å bli så tomt og trist her uten dem. Og ikke minst for min lille datter på 7 år, som bare elsker å "dulle" med dem, og de elsker å "dulle" med henne. Vi skulle jo egentlig hatt et kull kattunger til nå, men det endte jo i en fortvilet situasjon som gjorde at både kattemamma og ungene døde og ble vakre engler. ( har ikke fått svar på obdukjonsraporten enda)
Men vi har funnet gode og snille familier til kattungene og to av dem skal få flytte til samme familie, så det gjør overgangen for meg mye bedre.
Men det er sikkert mange av dere med små barn, hvordan er det med deres unger når kattunger eller noen av de voksne flytter?
Vi snakker mye om dette med ungene våre, så de vet hva som skjer og de får også være med å bestemme om vi skal ha kattunger, hilse på familiene de flytter til o.l. Men jeg merker på min datter spesielt, at når det bare er en uke igjen, så begynner hun nesten å trygle om vi ikke bare kan beholde dem. Og det er veldig vondt å se at hun tar det sånn. Jeg regner jo med at det går over ganske fort for henne, men jeg tenkte å høre hvordan erfaringer dere andre med små barn har.
Legger ved bilde av vår brun tabby Alissa (oppkalt etter mamma) (Henne hadde jeg egentlig litt lyst på selv)
Pappaen hennes er: CH S* Fajansparkens Luie
Mammaen er: S* Caboj`s Belissa
Ja, usch jag förstår din vånda. Det är jobbigt rent känslomässigt när de små ska flytta, men jag tror att man redan från början ställer in sig på att de ska flytta så småningom, så då går det ändå rätt bra, men det kommer alltid att vara någon eller några i kullen som känns allra mest. Men väljer man de nya ägarna med omsorg så känns det mest roligt att få glädja dem med en ny härlig livskamrat tycker jag
Vi har två barn 7 & 5 år gamla och de har tagit flytten av kattungarna rätt bra ändå. Vissa av kattungarna som flyttat pratar de om ännu medan andra inte gjort lika starkt intryck på dem och de minns dem knappt.
Ett misstag som jag dock gjorde i första kullen var att jag för tidigt sa till barnen vilken av kattungarna som skulle få stanna. Nu blev det inte så utan jag sparade en hane istället för honan och det tog barnen hårt. Jag tror att de utvecklade en speciell relation till henne när de trodde att hon skulle stanna hemma hos oss. När det sedan var dags för flytt ville barnen att den nya ägaren skulle få ta två andra kattungar mot att hon fick stanna. Så nu framöver kommer jag inte berätta för barnen förrän jag är helt säker på vem som stannar.
Men varmt lycka till och det kommer säkert gå jättebra. Är det inte alltför långt bort kattungarna flyttar, kanske ni kan få hälsa på!
/Nina
Vår första kull på fem ungar flyttade för ca två veckor sen. Och usch vad jobbigt det var (för oss vuxna med)! Mina tjejer som är 4 och 6 år var väldigt ledsna eftersom de inte gjort något annat än gosat och lekt med kattungarna. Speciellt 6 åringen.
Jag har varit väldigt noga med att redan från början göra klart att kattungarna har vi bara till låns och de är inte våra egentligen. Alternativet hade varit att inte ha kattungar alls, eftersom kattungarna växer och blir stora och då gillar de inta alls att bo så många tillsammans. Och att genom att göra så här kan man få ha kattungar fler gånger. Det går att förstå även om man är liten, men sen är man där och det är bara dagar kvar till de ska flytta. Då kom de förtvivlade gråtattackerna från tjejerna och man själv fick en rejäl klump i halsen.
Sen tycker jag att själva avskeden när de hämtades gick väldigt bra. Då var det lite som att de hade sörjt färdigt litegrann. Sen har de fått ta del i de första glada rapporterna och bilderna de nya ägarna har skickat. Jag tror ju att det är lite av livets skola att lära sig att ta hand om och sen separeras och se att livet går vidare och att kattungarna får det bra på sina nya ställen. Vi har lovat att vi ska åka och hälsa på dem. Någon bor riktigt nära och en flyttade till min arbetskompis så det var ganska lätt att lova.
Fortfarande kan de säga att de saknar dem fast det är inga tårar, utan förhoppningsvis en fin erfarenhet! Där är jag nästan lite blödigare själv… sitter och tittar på bildar av dem och längtar. Min man vill inte ens titta på bilder på dem för han tycker det är så jobbigt ha ha
Lycka till, det kommer nog gå jättebra. Troligtvis kommer hon över det fortare än vad du gör. Jag har en känsla av att barn är mer i stunden än vad vi är. Tror vi tänker mycket längre och går och oroar oss för att kattungen kanske inte får det bra på något sätt osv, sånt tänker de inte på på samma sätt.
Jättefin liten kisse på bilden! Och lycka till igen!
Ja det är alltid jobbigt när det är dags för att de ska flytta, både för stora och små!
Yataz
Ja usch, det där är det svåraste av allt när man har uppfödning och barn..
Mina barn brukar dessutom fästa sig väldigt vid nån speciell katt och så tjatar dom från första sekunden att den kan vi väl behålla… Ofta är det ju också den som minst lämpar sig för avel som dom tycker om allra mest.. tex en som är feltecknad, eller minst eller så…
Men eftersom vi faktiskt oftast har nån ny på ingång eller som vi behåller så har jag lyckats trösta dom med det…
Vi har till och med ibland gjort så på barnenes egen begäran att dom inte vill vara hemma just när vi lämnar, utan de säger hej då innan och så löser vi det på nåt vis…
Men det är såklart många tårar, men det ger ju ändå så mycket tillbaka också… att få vara med när liv blir till och allt sånt…
Starta ny diskussion