Mycket sant i det du skriver.. men ibland tror jag också man måste låta naturen ha sin gång.. ibland om en kattunge är nästintill död då den föds (har som tur är sluppit uppleva det själv) och återupplivning inte fungerar KAN det ju vara så att det är nåt fel på den och i naturen hade den aldrig överlevt.. tyvärr kan det ofta vara så att den katten då den blir äldre får sämre immunförsvar och liknande.

Vi har en fördel att kunna gå emot naturen där och hjälpa den söta lilla nyfödde, men personligen tycker jag inte man kan dra sånt för långt..  Dock vet jag att jag nog skulle göra en hel del för att få igång bebisen om jag skulle råka ut för det…

#1 Jag håller även med dig i det du säger, jobbigt ämne det här… Med vänlig hälsning, Stephanie S*Fabolousdolls

#2 mycket…

Jag tror INTE att du behöver påminna nån uppfödare om att kämpa med/för svaga kattungar!
(Ja, jag känner mig lite trampad på tårna eftersom jag precis har förlorat 2 små….)

Det man MÅSTE lära sig, är var man SJÄLV drar gränsen…..

**Alla kan inte, och ska inte räddas!!!
**

Man MÅSTE kunna tänka steget längre! Får den här kattungen ett värdigt liv?
I vissa fall kan "livräddning" bara förlänga lidandet!

Efter allt jag tvingats lära mej genom åren så vet JAG var MIN gräns går…….

//Pernilla

#4 hade du känt mig hade du vetat att det jag skriver är i all väl mening, inte meningen att trampa dig på tårna. Beklagar att du förlorat kattungar! När jag var på uppfödarkurs var där en av de mer erfarna uppfödarna som tog upp detta och för mig var detta guld värt! Vet med all säkerhet att där finns fler uppfödare med liten erfarenhet som uppskattar sådanna inlägg och ni med mer erfarenhet vet med er detta själva! Blir ledsen när man missförstås! Med vänlig hälsning, Stephanie på S*Fabolousdolls

Jag är säker på att du är en välmenande människa, men tänk gärna på att ditt inlägg lägger ännu mera press på alla, erfarenheter eller ej…

Även om man gjort allt i sin makt och enligt alla konstens regler så dör kattungar ibland. Och det gör tillräckligt ont att behöva uppleva, utan att någon säger "du kunde…."

När jag var tvungen att avliva en kattunge pga Flat Chest fick jag flera mail om att jag kunde räddat den "om jag bara…."
Men jag hade redan "bara"!!! Jag hade kämpat med helt slut med den lille <3….
Det spär bara på det dåliga samvetet som man redan håller på att förgås av…

Ibland kan man kanske tänka en gång extra innan man ger råd…?

Mvh
Pernilla

Jag har - med facit i hand - en gång försökt för länge och antagligen förorsakat den stackars kattungen onödigt lidande 

Det är en svår gräns att sätta, och man skall åtminstone inte döma någon för de beslut som tas.  Tyvärr går inte alla att rädda.

Jag bestämde mig en gång för flera år sedan med min första kull att rädda en liten kattunge som uppenbart var lite utvecklingsstörd och hade en livskris där han var döende.Kämpade på dag och natt med tvångsmatning tills det vände.Sedan fick jag ändå avliva honom vid 11 veckor pga gravt hjärtfel:(

Har även efteråt haft kattungar som dött pga att dom inte varit livsdugliga.

Det är jättesvårt att tvångsmata små kattungar.Men jag tror alla uppfödare gör ett helhjärtat försök. Sedan måste man vid nåt läge bestämma om det är värt jobbet pga livskvaliten för den lille.Det kan gandla om gomspalt,hjärtfel,utvecklingstörning,flat chest osv osv.