Jag skulle tro att det absolut kan stämma, för det är ju samma sak med vitfläcksanlaget och det är ju skillnad på det och stommen såklart men jag tycker att principen bör vara samma sak.

Men det är nog endast erfarna som kan svara på det som kan ha upplevt detta själv, så hoppas någon kan svara på det :)

Generellt sett, nej. Sannolikheten för att en bra katt ger bra avkommor är större än att de sämre syskonen gör det. Och det gäller även hästar.

I teorin har ju helsyskon bara hälften av sina anlag gemensamma, och det är såklart större chans att den bästa katten är bäst för att den fått de bästa anlagen, än att den är bäst för att den fått de sämsta anlagen.

Men att något är sannolikt betyder inte att det alltid inträffar, och det finns ju gott om exempel på fula katter och usla hästar som lämnat jättefina avkommor. Men ska man bedriva avel tycker jag att man ska sträva efter att sannolikheten för fina avkommor ska vara så stor som möjligt, och det gör man genom att använda de bästa djuren.

Inte de sämre.

Allt detta förutsätter såklart att man vet hur en "bra" ragdoll ser ut och beter sig, för man väljer ju oftast ut sina avelskatter redan som små ungar. Jag tror faktiskt de flesta uppfödare av ragdoll både hinner starta igång och lägga av långt innan den kunskapen infunnit sig, för en stor del av rasen föds ju upp av nybörjare som oss.

Vi får väl göra vårt bästa för att vara lysande undantag, och så hoppas vi att några med lite erfarenhet gör sitt bästa för att hjälpa till, så att ragdollen kan fortsätta vara världens finaste ras.🙂

Tack för dina tankar Djupdal!! 🙂 Du har alltid så bra svar!!

Detta är ju inget jag har tänkt göra ändå, självklart vill man spara eller köpa den finaste katten!! 🙂 men hade just lite funderingar kring detta då jag vet att "sämre" djur fått fina avkommor dem med.

Intressant att veta hur det genetiskt fungerar 🙂

#3 Bara för att förtydliga så är det inte alls säkert att man alltid vill ha den sammantaget bästa katten i en kull. En del uppfödare, eller de flesta skulle jag tro, ägnar sig åt kompensationsavel. Dvs man försöker hitta katter att para med som är starka där ens egna katter är svaga, och kopromissar då med övriga egenskaper istället. Egentligen tror jag saker och ting är alldeles för komplicade för att sådana fåfänga försök ska lyckas i någon större utsträckning, men det är i alla fall kul att försöka. :) Fast i många fall är det nog lika utsiktslöst som att para sin korthåriga katt med en långhårig, och hoppas på semilånghår… En gammal klok hästfarbror brukade säga "para det bästa med det bästa och hoppas på det bästa", och menade då att det gav bättre resultat i längden än att hålla på och försöka kompensera brister. Tror jag är på hans linje faktiskt. :)

Det kan ju hända att man någon dag är så pass erfaren att man kan ägna sig åt kompensationsavel, men det är jag långt ifrån idag 🙂 

Så det blir till att försöka ta det bästa och para med det bästa och hoppas på det bästa 🙂

Jag vet en del veteraner inom ragdolluppfödningen som tycker att dagens ragdollstandard börjar närma sig för mycket en perser med den korta nosen och förbigår den typiska standarden för att försöka hitta tillbaka till den ursprungliga ragdollen. Detta tycker jag är väldigt intressant, för jag kan på ett sätt hålla med, vissa ragdolls har lite för kort nos om man tittar tillbaka i tiden istället.

Standarden kommer väl fortsätta att ändras, men jag tycker att man ändå bör sträva att hålla ragdollen som den ifrån början var?

#6 Det där tycker jag också är väldigt intressant. Hur kommer det sig att en ras kan ändras så mycket, och varför försöker man inte bibehålla ursprungsrasen? Jag som står i startgroparna för att starta upp en uppfödning börjar fundera var man ska sträva? Jag önskar mig inga perserkatter, utan tycker den ursprungliga raggisen är vackrare. Min tjej är lite längre i nosen. Om henne har jag hört allt ifrån att hon är perfekt avelsmaterial till att näst intill bli hånad på utställning, och då av andra uppfödare. De flesta domare har gillat henne hitills, men jag blir ändå lite osäker och förvirrad…

#6 #7 Det finns ju en del äldre diskussioner om detta här i forumet. Vet inte om ni hittat den här, men den är klart läsvärd. Särskilt Åsas inlägg #1 med bilden som visar Shinto 13 år jämfört med Magic 7 år.

http://ragdoll.ifokus.se/discussions/4d713d07b9cb462233053e43-hur-kort-ar-for-kort

Vet inte vad ni tycker, men själv tycker jag Magic är en väldigt mycket snyggare ragdoll än Shinto, som sopade rent ett antal år tidigare. Jag tycker det är jättebra att utvecklingen gått mot katter med bättre kinder och bättre pannor, helt enkelt för att jag tycker det är snyggt.

Men konsten är som alltid att bestämma sig för vad som är lagom, för med både hund- och kattavel blir ju varje trend lätt till tävlingen "värst är bäst".

Något jag inte gillar är det som cas-sus beskriver längre ner i diskussionen. När man avlar på korta och breda nosar, och resten (typ kinderna) inte hänger med riktigt, så det slutar med att de långa noskuddarna hänger som två överkokta varmkorvar. Så ser en del av dagens mest framgångsrika utställningskatter ut, tycker jag, och det lär krävas en del tid innan jag lär mig gilla det.

Men jag tycker inte att avel ska handla om att bevara, utan om att utveckla. Så länge det sker i lagom takt, och inte genom att inavla extremerna.

Vet inte om någon av er var nere på SRC:s årsmöte i våras, men vad jag har hört efteråt så var seminariet om just de här frågorna väldans intressant. Man får kanske masa sig iväg på något sådant istället för att sitta och gissa själv framför datorn…😉

(det är såklart möjligt att uppfödare som skrivit i så här gamla trådar ändrat uppfattning sedan dess, och det får man förstås tänka på)

#8 Väldigt intressant läsning där, måste läsa igenom allt. Det är precis såna där bilder jag skulle vilja se på kattungar, hur man ser när de är små att typen är bra osv.

#9 Här är en gammal tråd till.

http://ragdoll.ifokus.se/discussions/4d7145afb9cb46222105af68-korrigerade-kattdelar